I nationens tjänst: Ryssland

Fakta om Rysslands landslag:

Antal EM: 9

Antal EM-guld: 1

Väg till EM: Vinnare av kvalgrupp B

Senaste EM: 2008, utslagna i semifinal

Förbundskapten: Dick Advocaat

Tänkbar startelva (4-2-1-3): Akinfeev – Anyukov, Ignashevich, A Berezutski, Zhirkov – Shirokov, Zyryanov – Dzagoev – Pavlyuchenko, Pogrebnyak, Arshavin

Spana in: Alan Dzagoev – har vid 21 års ålder en självskriven startplats i landslaget, spelat över 100 matcher med CSKA och visat upp sig i Champions League. Jag spår ett totalt genombrott i EM.

Människor älskar sagor. Människor älskar att se den lille vinna mot den store. Människor älskar mirakel. Det ryska landslaget blev över en sommar älskad av en hel värld. Med sin trollbindande, fartfyllda och offensiv fotboll charmade de alla som såg dem spela och under en magisk kväll på St Jakob-Park i Basel blev de odödliga. Ryssland var 2008 ett hyllat och älskat lag, men den fråga som jag nu ställer mig är vilka som älskar dem idag.

Det sägs att fotbollen är en spegelbild av samhället. Precis som i övriga världen varar ingenting för evigt inom fotbollen. Känslor förändras, tider förändras. Det ryska landslag som för fyra år sedan visade upp sitt lands vackraste sida är idag inte samma landslag. Under Guus Hiddinks era inledde man arbetet att återigen etablera Ryssland som en ledande fotbollsnation. Äldre nostalgiker och unga joga-bonito-anhängare älskade att se ett Ryssland på mäktig frammarsch. Men i EM-succéns bakvatten blev dock resan mörkare.

Efter fiaskot i VM-kvalet 2010 avgick Hiddink, de åldrarna spelarna som samtliga peakat 2008 var slut och den globala kärleken till landslaget var sedan länge glömd. Samtidigt riktades allt större kritik mot landets övriga struktur och inblandning inom fotbollen. Roman Abramovichs styre i Chelsea hade länge skapat ett förakt, ett förakt som inte begränsades till Abramovich utan som berörde det ryska etablissemanget som helhet. När så Ryssland förra hösten på, låt oss vara mildra, bristfälliga fotbollsbaserade motiv utsågs till värdnation för VM 2018 utvecklade sig föraktet till ett rent hat.

Människor älskar förändring. Men vad de älskar än mer är när förändringen inte berör dem själva. Just därför har det ryska inträdet på den professionella fotbollsmarknaden stuckit många i ögonen, den har tagit utrymme från andra. Ryska klubbar har, likt Chelsea, köpts upp av pengastinna affärsmiljonärer som med stor säkerhet inte tjänat alla sina rubel via rumsrena metoder. Det är därför fullt förståeligt att omvärlden reagerar som den gör, det är en form av moralladdad avundsjuka. För samtidigt som det handlar om att de pengar som pumpats in i rysk fotboll inte är helt rena handlar det lika mycket om ren avundsjuka. Att Ryssland får äran att arrangera ett världsmästerskap svider för samtliga konkurrenter. Minst lika mycket svider det för europeiska fans och klubbar när ryska pengar lockar megatalanger till sin liga. Fotbollens världskarta ritas om på ett sätt som den aldrig gjort förut, och det är många som har svårt att acceptera hur det sker.

Mitt i allt detta utbredda hat mot Ryssland som fotbollsnation ska alltså en erfaren landslagstrupp skriva nya kapitel i historieböckerna. Det är en angenäm uppgift som Dick Advocaat står för. Lottade i tidernas, ursäkta det starka påståendet, svagaste mästerskapsgrupp kan man inför turneringen stoltsera som favoriter till avancemang. Och slutspelsavancemang är givetvis det minsta jag kan kräva av detta landslag, för som jag ser det finns allting där.

Organisationen kring landslaget är, i sann rysk anda, av perfekt karaktär och ger spelarna alla förutsättningar som de behöver. Rent kvalitetsmässigt råder det dessutom ingen tvivel om att man är kraftigt underskattande. Jag ser ärligt talat truppen som i det närmaste optimal, sett till landets utgångsläge som en underdog. Ledargestalter i form av Arshavin och Zyryanov ger mental styrka till de yngre spelarna. Etablerade målskyttar som vårens skyttekung Pavel Pogrebnyak och  landslagets alltid pålitlige Pavlyuchenko ger respekt för anfallet. Akinfeev bevisade för fyra år sedan att han håller den klass som matcher om medalj kräver. Då var han 22 år, och jag kan utan att ha sett alltför mycket av honom garantera att han kommer vara ännu bättre nu. Som grädden på moset vilar landets skickligaste spelare dessutom i de trygga händerna på Dick Advocaat. Även om det blev en mindre framgångsrik tid med det holländska landslaget har Advocaat gång på gång bevisat vilken stor tränare han är.

Alla ovan nämnda enheter kommer att spela avgörande roller för hur Rysslands EM-öde artar sig. Men personligen finner jag en annan parameter som den allra viktigaste för rysk framgång. Alan Dzagoev är blott 21 år fyllda. Trots det har han sedan länge gjort sig omöjlig att peta ur Advocaats startelva. Med över 100 matcher i klubblaget CSKA sitter han med nyckeln till lagets offensiva spel och är mannen bakom Champions League-äventyret. Ska Ryssland uppnå resultat av samma kaliber som vid EM i Schweiz och Österrike krävs det att landet sätter sin tillit till Dzagoev. Först då tror jag att Ryssland kan utmana på allvar. Först då kan jag garantera att hela Europa vet vem Alan Dzagoev är när juni nått sitt slut.

På EM:s inledande dag ställs Ryssland mot Tjeckien. Det blir en kamp mellan två forna stornationer, som nu båda ser sig om efter en ny era som ska ta vid. Men allra främst blir det ett avgörande möte för båda ländernas fortsatta äventyr. Vid förlust för Ryssland blir situationen redan från start krisartad. Då uppstår genast krav på seger mot såväl värdnationen Polen som mot Grekland. Ett krav som man givetvis ska kunna mäkta med men som väldigt gärna undviks. För att inte missleda någon här är jag tämligen säker på att Ryssland inleder mästerskapet med seger mot Tjeckien. Jag spår ett stort spelövertag där det slutar i seger med 1-0 tack vare Pogrebnyak. Därefter ligger vägen till slutspel vidöppen, i synnerhet då jag förväntar mig en enkel seger mot Grekland i den sista omgången. Kort sagt bör Ryssland ta sig till slutspel utan att genomlida någon extrem dramatik.

Väl framme i kvartsfinal handlar allting om olika länders slutplaceringar i grupper. Dock väntar med största sannolikhet antingen Holland eller Tyskland i en eventuell kvartsfinal. Redan nu är det säkerligen många som drömmer om en repris från den där magiska kvartsfinalen på St. Jakob-Park 2008. Men det är som alla böcker säger; mirakel upprepar sig aldrig. Det ger anledning till Ryssland att lita mer på sin egen styrka som fotbollsnation än på att fler sagor ska bli sanna.

Hur än drömmen om framgångar i EM slutar och oavsett hur äventyret tar sin skepnad har Ryssland förändrat fotbollen. Det har varit en förändring både sportsligt och byråkratiskt. För fyra år sedan bjöds omvärlden på allt som det ryska folket har att erbjuda på en fotbollsplan. Åren före och i synnerhet därefter har samma omvärld fått uppleva vad rysk affärsverksamhet kan orsaka utanför planen.

Den ryska fotbollskulturen har lärt sig att leva med både kärlek och hat. Nu gör ett stort land sig redo för att visa vilken sida av myntet som man vill representera. Den ryska storhetstiden inom fotbollen är redan kommen. I EM ska landslaget visa sig vara värdig den storheten.