0

I nationens tjänst: England

Fakta om Englands landslag

Antal EM: 7

Antal EM-guld: 0

Väg till EM: Vinnare av kvalgrupp G

Senaste EM: Ej kvalificerade

Förbundskapten: Roy Hodgson

Tänkbar startelva: Hart-Johnson,Terry,Lescott,Cole-Walcott,Parker,Gerrard,Oxlade-Chamberlain-Young-Carroll

Spana in: Joe Hart- Med Wayne Rooney avstängd så blir trycket ännu större på den andra världsklasspelaren som England förfogar över. Om England ska komma långt i den här turnerinegn krävs att 25-åringen överträffar sig själv.

 

Historia är ett fantastiskt ämne. Få ämnen kan trollbinda så mycket som när man berättar om gamla kungar, slag och hur folk hade det förr. Det märker jag speciellt i mitt yrke som SO-lärare där jag kan trollbinda den mest skoltrötta unge om jag bara sköter mina kort rätt. Varför läser vi då historia? Jo, för att förstå vår historia ska vi kunna tolka vår samtid och göra kloka och väl underbyggda val i vår vardag.

Man säger att fotbollen i mångt och mycket är en spegelbild av den tillvaro vi lever i, och likväl som att historien påverkar politiska skeenden som krisen i mellanöstern och den eurokris som sköljt över oss de senaste åren så påverkar fotbollshistorien de mekanismer som idag styr fotbollsvärlden.

Vilka är då vinnarna i det fotbollshistoriska slaget? Jo, det är de som kan tolka den och välja rätt väg i framtiden. Förlorarna är de som lever kvar i historien och som inte vill ta nästa steg i sin utveckling, och det är där vi kommer in på dagens land, England.

Tofik Bahramov är ett namn som kanske inte klingar helt bekant för den stora massan. Vem var då han? Jo, det är den välvillige linjeman från Azerbadjan som vinkade in ett till synes ogiltigt mål i VM-finalen 1966, och i och med det så skickade han in ett redan hybrisdrabbat folk i ett (hittills) 46-år långt moln av blå dunster och rosa drömmar. Ska England använda den kommande EM-turneringen till att ta ett steg närmare verkligheten eller ska man fortsätt sin symboliska ”fotbollsrymdresa”? En resa där man tror att man är en blandning av Neil Armstrong och ”The Great British Empire”. För engelsmännens egen skull är det nog dags att landa nu.

England är ett land som för mången svensk är förknippat med det den företeelse som är hårdast nedärvd i den svenska fotbollssjälen. Tipsextra. Jag minns själv när jag var sex år och följa med min pappa till tobakshandlaren på torsdagen för att lämna in stryktipset. Detta var på den tid när tipset skrevs på ett kalkerblad som skulle lämnas in redan på torsdagen eftersom ombudet skulle skicka originalet till Stockholm, medan tipparen fick kopian. Jag minns också när jag själv fick börja tippa. Som sjuåring lämnade jag in mitt första åttaraderssystem? Jag satt ändlöst fascinerad med min godispåse medan min far tog en lördagsgrogg och svor åt den där ”jäkla Charlie George” som var så värdelös. Där och då som sjuåring skapades en livslång kärlek till en fotboll, som jag kan vara den förste att erkänna svajar betänkligt ibland. Trots detta så är det för mig naturligt att England är mitt andra land när det gäller fotboll. Det är helt enkelt de jag engagerar mig i mest.

Den gamla klyschan att rätta munnen efter matsäcken är inget som ligger för engelsmännen och därför så blir det ofta pannkaka av alltihop. Svennis tog England till tre raka kvartsfinaler, vilket är ett alldeles lysande facit för England. För det engelska folket i allmänhet och pressdrevet i synnerhet var detta dock knappt värt kattskit.

Englands väg till EM gick via ett kval som man gick obesegrat ur. Den stora smolken i glädjebägaren blev att Wayne Rooney, den gamle boxaren från Croxteth, föll in i gamla ungdomssynder och sparkade ner en montenegrin på ett sätt som gjorde att han ådrog sig tre matchers avstängning. I och för sig så blev de matcherna reducerade till två, eftersom Rooney pressade finkostymen och satte sig på planet till UEFA:s högborg i Lausanne där han tillsammans med Fabio Capello bedyrade sin ånger.

Kanske var det där och då som ett frö började gro hos Capello? Kanske var det där han kände att det var risk för att det skulle bli pannkaka av alltihop i EM? Hans bästa forward borta under två matcher skulle ju göra att chanserna att gå vidare och spela ihop ett slagkraftigt lag minskade avsevärt? Kanske gjorde det faktum att Rooney kommer att få sitta på läktaren mot bl.a Sverige beslutet lättare att avgå. Visst hade det varit svårare att, i samband med John Terry-affären, spela ut ”Ni har underminerat min auktoritet-kortet” om han hade haft ett lag som var guldfavoriter?

Nog spekulerat om det! Nu är Roy Hodgson ”The new sheriff in town”. Folket rasar, pressdrevet rasar, men jag påstår att Roy är precis rätt man att leda England. För även om den engelska pöbeln fortfarande tror att England är landslagsfotbollens motsvarighet till Barcelona så är sanningen snarare den att man är landslagens Zenit St Petersburg, med spelarresurser därefter. Roy Hodgson förespråkar en solid försvarsfotboll med ett direkt spel. Lite enligt den gamla ”GIH-Lagerbäcksmetoden”. Inte det mest estetiska som finns, men har man ingen spritsare får man lägga ut potatismoset i en klump, liksom.

Kan Roy bli den som, trots 10 små negerpojkarsyndromet med skador under uppladdningen, får det engelska ”fotbollsimperiet” att landa efter 46 år? Inte helt troligt. Men jag hoppas, för det börjar bli dags nu…

Jon Lidberg

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.