Säg Euro och en grek kommer ofelbart att få något dimmigt i blicken och en oregelbunden andning. När man efter de senaste årens urspårade ekonomiska misär har haft att göra med ett totalhavererat pensionssystem, sänkta löner och skenande priser så står Grekland på ruinens brant ekonomiskt. Men även när det gäller tro och hopp så har det i krisens spår varit mörkt för Grekland.
Idag går Grekland till ett val som kommer att definiera landets framtida position i Europa och om man väljer fel väg så är det troligt att det är män med diametralt motsatt tankeförmåga till de gamla filosoferna Sokrates,Arisoteles och Platon som kommer att avgöra hur våra barnbarn kommer att uppfatta landet.
Om man i kristider söker något som kan ena landet och folket så finns det få saker som kan slå en heroiskt kämpande underdog i fotboll. Och om man en dag som denna nämner Euro 2012 för en grek så tror jag att hans blick blir betydligt klarare.
1992 stängde ryssarna det sista arbetslägret i Gulag. Gulag var samlingsnamnet på det Sovjetiska område med arbetsläger dit oliktänkande och kriminella skickades. Nu tror jag ju i och för sig aldrig att man skickat sina misslyckade idrottsstjärnor dit, även om det förekommit mer än en skröna genom historien om gamla sovjetidrottare som drabbats av någon form av bestraffning efter att ha ”skämt ut sig” i fäderneslandets tjänst. Nya tider kräver nya metoder och med det informationssamhälle vi har idag och med den förändring som Ryssland gjort i grunden så finns det naturligtvis inget utrymme för sådant här, och då har vi inte ens nämnt de humanistiska aspekterna av det hela.
Man kan ju debattera om att det bara är idrott och att fiasko är ett hårt ord, men såg så här: Räck upp handen alla ni som efter tre ryska halvlekar trodde att ryssarna skulle förlora mot Grekland och tvingas lämna EM redan innan kvartsfinalspelet. Inga händer? Nej, det ante mig. Jag vet inte hur det är med er, men själv blir jag oerhört besviken när ett lag som har de spelmässiga kvalitéerna att gå långt viker ner sig på det sättet som ryssarna gjorde igår.
Ryssland kom till EM med ett lag som skulle återfinna och återupprätta äran efter att ha missat att kvalificera sig till Sydafrika-VM för två år sedan. Stommen var till stora delar densamma som man använde den där junikvällen för fyra år sedan när man spelade bort Sverige från kvartsfinal.
I premiären mot Tjeckien spelade man avvaktande de första avvaktande de första 10 minuterna innan man petade ner en växel och accelererade förbi ett stillastående tjeckiskt landslag. Arshavin fintade och snurrade som i fornstora dagar, den nya stjärnan Dzagoev visade en otroligt distinkt skärpa i varje enskilt ögonblick och de båda mittfältsdynamona Shirokov och Denisov dammsög varenda förlupen boll och kastade tillbaka dem in i anfallsspelet med en kraft som gjorde att de, i den matchen, tröga tjeckerna såg ut som vuxna män mitt i ett godisregn fullt med sexåringar.
Nästa match gick mot ett hemmarusigt Polen, som i och för sig på ett lika slarvigt som oförklarligt sätt spelat bort chansen att sätta sig i gruppens förarsäte när man bara nådde 1-1 i premiären mot ett trubbigt men vilt sluggande Grekland. Ryssarna dominerade matchen i allmänhet och första halvlek i synnerhet. Den magiska högeryttern Kuba lyckades dock sätta in en första högerkrok på käken på ett övermodigt Ryssland när han smackade in ett av EM:s absolut snyggaste mål.
Inte ens då kändes det dock som att det ens behövde bli en krusning på den ryska fotbollsytan. Man skulle ut och spela hem gruppen mot ett desillusionerat Grekland som fått en poäng till skänks mot Polen och blivit mosade av Tjeckien under matchens första sex minuter.
Vi vet nu alla hur det gick, och om man ska sammanfatta vad som skedde i Warzawa så var det ryskt övermod blandat med det faktum att Dick Advocaat inte var införstådd att det sista, och då menar jag det allra sista, du tar ifrån en grek är hans stolthet.
I en match där ryssarna styr skeendet så är det ändå grekerna, anförda av en Karagounis som med fotbollsmått mätt känns minst lika gammal som Sokrates, Platon och de andra grabbarna, som är distinktare i de avgörande lägena och det vara bara försynen och en kryssribba som förhindrade Tzavellas att med sin utsökta frispark utöka vinstmarginalen.
Grekerna visade för övrigt upp skolboksexempel på något som Erik Hamrén på nästa landslagssamling borde visa som instruktionsvideo på hur man stänger en match. Under hela andra halvlek räknade vi in två målchanser för ryssarna och ingen av de var riktigt 100%-iga.
I den andra matchen var förutsättningarna tydliga. Polen behövde en vinst medan tjeckerna klarade sig med oavgjort. I en match där Polen skapade en del under första halvtimmen så tog tjeckerna över allt mer och det står klart att Polen varit alltför beroende av ett fåtal stjärnspelare( läs: Dortmundtrion Pisczek,Kuba och Lewandowski). Kvalitetsmässigt är inte Polen ett kvartsfinallag även om man med ett bättre utfall av ovan nämnda stjärnspelare och ett ännu bättre publiklyft av hemmarusiga polacker faktiskt kunde nått ända dit.
Nu ska Tjeckien och Grekland spela kvartsfinal. Och när det gäller de förstnämnda så är det ingen jättesensation sett till vilken grupp de hamnade i. Generationsväxlingen har dock satt ner kvalitén på truppen och man borde rimligtvis få svårt i kvartsfinal som av allt att döma kommer att stå mot Portugal eller Holland. Över 90 minuter kan dock allt hända och av resultaten i Grupp A står det ju för alla tydligt att om man bara har den rätta tron så kan mirakel ske.
Grekerna då? Jo, de kommer med största sannolikhet ställas mot turneringens huvudfavoriter Tyskland i kvartsfinal och då kommer det att krävas ett ännu större mirakel än det som man uträttat i gruppspelet. Ett mirakel kan alltid ske över en enda match och det sista du tar ifrån en grek är som sagt hans stolthet.
Om grekernas stolthet och tro på mirakel kommer att rädda dem undan den andra krisen återstår att se, men nu har man via sina vita soldater fått en tro på att ett under faktiskt kan ske.
Och att tro, det är ju vad det hela handlar om…
