Många är de som tjusats av Italiens charm i allmänhet och den italienska fotbollen i synnerhet. För oss som växt upp och blivit män under ”uno-kryss-due”-eran så är minnet av en ”Don Tomasso” på upptäcktsfärd genom Italien ett minne som för alltid etsat sig fast på näthinnnan.
Vad är det då än idag som lockar med den italienska fotbollen?
Svunna är de tiderna när den italienska ligan var världens bästa och hyste stjärnor som Diego Maradona, Lothar Matthäus och Marco Van Basten. Missförstå mig rätt, det finns naturligtvis en uppsjö av stjärnor i den italienska ligan och så sent som 2010 så vann Inter creme de la creme, Champions League. Det är dock otvivelaktigt så att i det stora fotbollsetablissemangets ögon så har Serie A tappat i status och lyskraft under det senaste decenniet. I svallvågorna av Premier Leagues skenande exploatering, La Liga-giganterna Barcelona och Real Madrids mediala bombardemang samt den explosionsartade publikutvecklingen i Bundesliga, så har den italienska ligan som varumärke stått ganska still.
Det som gör att man alltid kommer tillbaka är att i den italienska fotbollen finns en passion, en lidelse och ett sammelsurium av känslomässiga dramer. I så motto skiljer sig inte den italienska nationselvan Gli Azzurri och dess anhängare. Som riktiga teaterkonnässörer så känner en sann Squadra azzurra-anhängare igen ett fotbollsdrama när han ser det.
En sann italienare har stenkoll på sin historia och finner drivkraft i den vare sig den är positiv eller negativ, och efter att slutsignalen ljudit i gårdagens matcher så gick det fortare än den tid det tar att säga catenaccio för alla italienare att unisont utropa ”Due a Due” över den appeninska halvön.
”Et tu Brute”(även du min Brutus) är ett av de mest kända citaten ur världshistorien, och precis med så många andra citat av den digniteten så har den nagelfarits in i minsta detalj för att kunna säkras, bekräftas. Många anser att Julius Caesar, den kanske mest berömda av alla storslagna och för all del galna romerska kejsare, aldrig yttrade dessa ord i samband med att sammansvurna från den romerska senaten lönnmördade honom. Det kan egentligen vara hur det vill med den saken, men redan där grundlades den romerska och senare den italienska historien av konspirationer.
En italienare älskar och hatar sina konspirationer. En italienare utsätts för och skapar konspirationer, och i EM-sammanhang ingen konspiration som( i alla fall i en italienares ögon) överstiger just begreppet ”Due a Due”.
Vi minns alla hur det var i EM 2004. Zlatan hade klackat in 1-1 i en båge över en febrilt hoppande Christian Vieri och matematiken inför sista omgången var oomkullrunkelig. Två-två, dvs due a due skulle leda till att de nordiska grannarna Danmark och Sverige gick vidare från gruppen. Tommy Söderberg(farsan Baloo ni vet) slog sig för bröstet och gastade om stolthet. Sådana lätta trix gick vare sig italienska folket, italienska journalister eller för all del de italienska spelarna på. En riggad match är en riggad match tyckte italienarna.
För majoriteten av det italienska folket så har inte den taggen hunnit försvinna, och nu åtta år senare hamnar man i ett nytt due-due-läge. Efter att ha inlett med två kryss mot Spanien och Kroatien, kan man hamna i det delikata läget att man hamnar på fem poäng vid vinst mot Irland. Kryssar Spanien och Kroatien hamnar de också på fem poäng, och skulle resultatet bli just två-två så går de båda länderna vidare på italienska lagets bekostnad. Det kan bli en episk slutomgång av kolossalformat i Grupp C.
I gårdagens tidiga match så mötte Italien Kroatien och man hade faktiskt läge att ta hem alla tre poängen efter ledningsmålet som den formidable Andrea Pirlo knorrade in på frispark. Man glömde dock att knyta ihop säcken och den farlige Mario Mandzukic kunde trycka in kvitteringen. Nu får man alltså istället lita till att Spanien och Kroatien inte bestämmer sig för att spela två-två.
Spanien ja, de mötte i gårdagens sena match det lag som hittills är detta Europamästerskaps stora slagpåse Irland. De gröna irländarna har turneringens häftigaste supportrar som verkligen hängivet älskar sina hjältar oavsett hur det går. Det känns bara så synd att Robbie Keane och co inte har förmågan att stå upp bättre.
Det som annars var mest anmärkningsvärt var att Del Bosque övergav sin 4-6-0 taktik. Han satte målskytten från Italienmatchen, Cesc Fabregas, på bänken. Detta till förmån för Fernando Torres, som tackade för förtroendet genom att hänga in två kassar.
Många hårda ord och hån har fällts över Torres de sista åren, men han har, i alla fall i mina ögon, jobbat sig igenom de hårda tiderna, och nu ser det ut som att det kommer att ge resultat. Han har oförtrutet fortsatt att löpa och ”jobbat sig i form”. Säga vad man vill, men där finns ett sparkapital som har förutsättningar för att kunna bli helt avgörande i den här turneringen.
Då ska Spanien ta sig förbi Kroatien först, och i grunden är man självfallet ett bättre lag. Dessutom finns ju alltid möjligheten att spela kryss.
Den italienske veteranmålvakten Gianluigi Buffon uttryckte sig i frågan: ”Spelar de två-två skämmer de ut sig över hela världen”. Om man ser till den italienska fotbollshistorien över de senaste decennierna kan ju en konspiratoriskt lagd kommentar snabbt slinka ur en:
”Som man känner sig själv känner man andra”
