Ännu ett stort mästerskap lider mot sitt slut. Den där tomhetskänslan kryper sig fram med frågor och funderingar som ”vad händer sen” och ”hur ser livet ut utan EM”. Jag vet inte, kanske är det bara jag, men i slutet av ett EM eller ett VM så kommer en känsla av panik och ångest fram. En känsla som säger; varför passade jag inte på att njuta ännu mer medan det varade? Visst har jag njutit, jag har sugit i mig så mycket EM att det har blivit en livsstil, jag har levt EM i 21 dagar, men ändå känns det inte tillräckligt. Ett stort mästerskap är något man bygger förväntningar kring i två års tid och efter en knapp månad, är det över.
Jag minns tillbaka två och ett halvt år i tiden, till den 10e Oktober 2009. Sveriges fotbollslandslag befinner sig i Danmark för att möta danskarna på parken i en match som skulle avgöra Sveriges vara eller icke vara i 2010 års fotbolls VM i Sydafrika. Jag befann mig hemma i soffan i Åkersberga för att bevittna det hela. I 78 minuter levde hoppet och lika länge var också min TV på. För i den 78’e matchminuten hände det som absolut inte fick hända. Jacob Poulsen fick skottläge från 25-30 meter och tvekade inte en sekund. Jag satt i soffan och såg hur bollen smet in i Isakssons vänstra hörn och det va över. Inte nog med att vi förlorade mot Danmark, vi förlorade den viktigaste matchen på länge och värst av allt, vi skulle inte få delta i VM-slutspelet. Det kändes hemskt, det var ofattbart och det tog inte mer än 10 sekunder från att bollen gått i nät tills min TV var avstängd. Och jag har aldrig varit något superfan av landslaget, men det här sved, fram tills April 2010.
Det kanske låter som att jag ska dra upp en match som förändrade allt. Som att Sverige stod för en insats som förlät fiaskot i VM-kvalet. Men nej. Jag kom bara fram till att jag tyckte det var skönt att Sverige inte var med i mästerskapet. Att jag faktiskt för en gångs skull stod framför ett mästerskap där jag kunde njuta av fantastisk fotboll, utan att behöva känna någon som helst besvikelse över att mitt hemland åkt ur turneringen, för den biten var redan avklarad innan turneringen börjat, och det var skönt.
Av de 64 eller 65 matcher som spelas i ett VM (jag ursäktar min okunskap om den exakta siffran) såg jag 62. Jag missade två matcher i gruppspelet, och jodå, jag minns exakt vilka. Den 19e Juni missade jag både Danmark-Kamerun och Ghana-Australien på grund av min mosters födelsedag, men det va allt. Den där känslan jag pratade om: varför passade jag inte på att njuta ännu mer medan det varade? Existerade inte 2010, för jag njöt, varje sekund. Jag hoppade runt av glädje när Tshabalala drog upp bollen i krysset för hemmanationen sydafrika i premiären, jag satt som paralyserad framför TV skärmen när Tyskland våldtog Australien med sitt nya, anfallasinriktade och otroligt snabba spel och jag kunde nästan onanerat åt Argentinas 4-1 mål mot Sydkorea. Kvartsfinalen mellan Ghana och Uruguay finns fortfarande kvar inte bara i mitt huvud utan även i mitt hjärta och rysningarna är oändliga när jag kollar höjdpunkterna från den matchen.
Men tillbaka till EM 2012. Varför kommer den där känslan upp idag, med bara en match kvar. Varför känner jag ångest över att det är påväg att ta slut och vad är det för skillnad mot VM 2010?
Svaret är enkelt: Sverige var med den här gången.
Det jag kom på i April 2010 har drygt 2 år senare visat sig vara sant. För när tankarna inför VM-finalen endast var koncentrerade på just finalen är fokuset på finalen på söndag inte hundraprocentigt. För oavsett hur många vackra panencastraffar och konstmål vi får se i detta EM ligger fortfarande en tanke och äter upp allt det vackra jag tar in i min EM-ficka; besvikelsen mot Ukraina. För er som glömt det och gått vidare ber jag om uräkt till om jag just väckte de dåliga minnena, men för mig är det oförglömligt. Det är som Behrang Safari, jag behöver liksom inte säga mer, för alla vet, ingen glömmer. Skillnaden med det är att det inte förstörde något annat än just den matchen. Fiaskot mot Ukraina förstörde ett helt EM, åtminstone för min del. Att vi dessutom spelade som vi gjorde mot England och lyckades vinna mot Frankrike gör att det svider än mer. För med de resultaten mot två av fotbollsvärldens största nationer börjar jag fundera, hur långt hade vi kunnat gå i detta EM? Hela vägen? Nej man ska inte tappa greppet om verkligheten för att vi slog Frankrike, men vi hade kanske större chans än vi haft på många år att faktiskt komma en bit på vägen. Vi hade chans att bli respekterade och ihågkomna över hela fotbollseuropa, men en omarkerad stolpe förstörde alla dessa drömmar, och det är det här jag menar, det går inte att glömma.
Så vart vill jag komma med allt detta? Det låter kanske som att jag tycker att vi ska lägga ner hela landslaget, att jag önskar att vi aldrig mer kvalar in till ett mästerskap. Riktigt så är det inte. Lite trevligt är det alltid att dras mellan hopp och förtvivlan. Och det är mäktigt att se 24000 svenskar samlas i Ukraina för att stötta våra krigare i matcherna, det behöver vi ostolta svenskar.
Det jag vill säga med detta är att ett stort mästerskap är som en extremt unik blomma. En blomma som bara blommar en gång på två år. En blomma som bara blommar i en månad. Men den här blomman är så vacker, den har så mycket färger och kontraster att man kan sitta och titta på den oavbrutet i en månad. Nu håller den blomman på att vissna, och jag vill uppmana er alla att glömma Sveriges fiasko och allt jag skrivit om i de 90-120 minuter som återstår i det här mästerkapet och bara njuta.
Glöm allt annat och sug upp varenda sekund av finalen på söndag, minns inte bara EM som ett fiasko, utan också som en fantastisk fotbollsfest, för snart börjar livet efter EM, och det är dags att bestämma hur det ska se ut
