England – Italien sågs av många som den bästa kvartsfinalen. Det skulle bli en match mellan ett defensivt England och ett lite offensivare Italien. Capellos omställningsspel låg fortfarande i ryggmärgen på engelsmännen och planen var tydlig – lågt försvarsspel med snabba kontringar. De skulle spela efter den gamla italienska prototypen, medan Italien antogs spela en offensiv fotboll. Det var egentligen allt vi visste om Italien. Man skulle helt enkelt spela en offensiv fotboll…
Prandellis startelva var ett genidrag. Med tre stycken tighta innermittfältare framför speldirigenten Andrea Pirlo lyckades man neutralisera Englands mittfält så pass mycket att Pirlo kunde driva fram bollen (i stort sett) hur han ville.
Pirlos utrymme slutade i en chanskavalkad för Italien och innan den första halvleken var slut hade man prickat virket vid ett tillfälle och missat en rad fina lägen. Allt tack vare Prandellis smarta tremannamittfält framför Pirlo och den sistnämndes magnifika framspelningar.
England var inte helt ofarliga i den första halvleken, men i jämfört med Italiens framfart måste jag ändå säga att Englands omställningar såg en aning tafatta ut. När de väl fick ut bollen mot någon av yttrarna hade de inte tillräckligt med speed och det slutade allt som oftast i en felpass. Trots alla misslyckade omställningar var det ändå England som gick ut från den första halvleken med det farligaste läget signerat – Glen Johnson.
Den andra halvleken var inte sämre än den första och spänningen plågade mig ända in i den sista förlängningsminuten. Italien hade bjudit på en underbar fotboll även i den andra halvleken samtidigt som England höll spänningen vid liv med farliga skott från Rooney och Young.
Straffläggningen var ett faktum. Fotbollsfanatikernas spådom hade slagit in och två av världens ”sämsta” straffsparksländer skulle göra upp vid elvameterspunkten. Går det att kora en vinnare mellan två länder vars straffstatistik är sämre än ett kval-lands?
Andrea Pirlo… Andrea Pirlo… Andrea Pirlo… Nästan ett dygn efter matchens slut ekar fortfarande spelgeniets namn i mitt huvud. Pirlo hade gjort det ingen annan vågade – chippa på en straffspark. Visst, jag har sett det förr, men aldrig så här kyligt. Pirlo slog ett kylighetsrekord i samma stund som han borrade sig in i mitt hjärta.
Kalla mig för en medgångssupporter, men i det här fallet kan jag inget annat än att le åt Pirlos galenskap. Det är just den lekfullheten jag älskar att bevittna och när det sker i ett så pass pressat läge blir jag överlycklig.
Pirlo har tagit Italien till en EM-semifinal mot Tyskland på torsdag, och trots skador, trots avstängningar, trots spelskandaler har jag fått känningar av att italienarna kan vara på väg mot något stort. Det är Italiens år i år och likt förbannat kommer man lyfta EM-bucklan den första juli.
