Har du någon gång känt att tiden stannar, att allt står stilla för ett ögonblick? Kanske ett glädje- eller sorgögonblick? Den där gången då bollen flyger mot mål och allt bara står stilla i några sekunder innan man utbrister i vild glädje.
De allra flesta supportrar till ett lag vet vad jag snackar om. Interistas kan nog inte glömma ögonblicket då Diego Milito vänder bort Demichelis och sprätter upp bollen i krysset i Champions League-finalen 2010. Unitedfans glömmer inte ögonblicket då Terry precis halkar, då allt stod stilla. Hela verklighetsbilden frös till is och själv står man kvar där med tusen tankar. Tusen tankar man hinner tänka under de få hundradelarna medan bollen flyger mot stolpen.
Fotboll är allt en spektakulär sport där humörsvängningar sker oftare än när en kvinna är gravid. En sport där total glädje, total hysteri snabbt kan förväxlas till att hela ens värld rasar. Fotboll är en sport som påverkar så många människors liv. Det är en sport som utgör vilket humör man är på dagen efter match. Om man är glad och vänlig i skolan och jobbet eller ledsen och dryg.
Jag kommer ihåg ett ögonblick där allt verkligen frös till is. Där jag hann tänka tusentals tankar innan bollen nådde sin destination. Året var 2009. AIK skulle åka ner till Göteborg för att bärga sitt första SM-guld på hela elva år. I en hel vecka gick man runt nervös och bara tänkte på den matchen. Just den veckan var inte bra för mitt sociala liv. Jag satt inne hemma i Västerort. Jag försökte undvika allt införsnack till matchen. De var nästan mission impossible kan jag säga.
Hela veckan utgjorde denna match förstasidan på alla tidningar. På sociala medier (mitt sätt att vara social den veckan) påmindes man om matchen hela tiden. När jag var inloggad på Facebook var polarna tvungna att påminna mig, på tapeter var det det första man såg.
När matchen väl började växlade mitt humör tjugo gånger i minuten. Blåvitt gjorde 1-0 och hela min värld rasade. Vi fick inte förlora på det sättet. Framför en hysteriskt firande hemmapublik frös min syn till is. “Tiden stannade”. Flavio kvitterade och vi var i guldläge.
I den 84:e minuten lyfter Dulee Johnson över bollen till Tjernström, som i sin tur precis skjuter, och… STOPP! Där frös bilden. Tiden stannade. Tankarna rann igenom en efter en. “Går bollen in?” “Missar han?” “Tänk om den går in” “Tänk om han missar” “AIK KAN BLI MÄSTARE”.
Bollen gick in och hysterisk glädje utbrast. Det blev någon sorts känslobomb i mig som var tvungen att explodera. Glädje, hysteri, lättnad, skadeglädje och ja, det kan fortsätta hur länge som helst. Allt mixades ihop och blev till tårar. Glädjetårar som jag inte kunde göra någonting åt. Min polare kollade på mig och sa med den lilla röst han hade kvar: “Jonael, vi är svenska mästare, vi är svenska mästare”.
Jag kunde inte fatta det. Tiden stannade där och då. Där på Gamla Ullevi där vi rånat Göteborg på guldet framför ögonen på förtvivlade IFK-supportrar. Fatta känslan: efter elva långa jävla år var vi svenska mästare. Efter hela nattens firande med laget och supportrar kom jag hem tidigt på morgonen precis innan en ny skoldag, och jag kom att tänka på det igen. Jag kommer precis ihåg hur jag låg på sängen timmen innan jag egentligen skulle vakna och bara tänkte på vad AIK betyder för mig.
Hur laget får tiden att stanna, hur laget efter en fantastiskt säsong vunnit SM-guld mot alla odds. Jag tänkte tillbaka och summerade säsogen i min hjärna. Jag återupplevde fantastiska avgöranden mot Hammarby, Gefle och Djurgården den natten. Folk som inte förstår sig på livsstilen supporterskap kan inte fatta hur “endast” ett lag kan påverka mitt liv på detta sätt.
Jag svarar: “AIK är laget som får tiden att stanna, på gott och ont. Och det är helt jävla underbart”.
