Att navigera skepp är en gammal fin spansk tradition som gett världen mängder av spanska kolonier och som genom historien gett spanjorerna själva rikedomar och periodvisa herravälden längs med haven.
På årets seglats mot nya mål, dvs Europamästerskapet i fotboll har skeppet varit väldigt annorlunda lastat jämfört med tidigare seglatser. Vid kölen har man den outtröttlige och alerta Iker Casillas som i onsdagens kvartsfinal vann sitt 100:e slag i de röda färgerna. En kapten som saknar motstycke i fotbollsvärlden. I årets EM har man till stora delar valt att segla utan galjonsfigur då fotbollsamiralen Vicente del Bosque förlitat sig till kvicka Tiqui-Tacamatroser att vinna varje enskilt slag.
Nu stod trätobrodern och lillebrodern Portugal i vägen och för att då kunna trycka ner den portugisiske försvarslinjen så valde Del Bosque att lansera en galjonsfigur. Han valde inte tidigare ställföreträdaren Fabregas och han valde inte heller den gamle nationalklenoden Torres. Valet föll istället på den i mästerskapet oprövade Alvaro Negredo.
Nu var det inte Negredos fel att det för första gången på sex år höll på att gå åt skogen i en mästerskapsmatch. Han var å andra sidan inte till mycket hjälp heller.
För alla historiskt intresserade så är den spanska armadan ett välkänt begrepp. Det var den 137 ekskepp stora flotta som Filip II lät bygga för att skapa ett totalt spansk herravälde till havs.
Den spanska armadan i fotbollsvärlden har byggts under årtionden, framförallt med inflytande av män som Carles Rexach och Johann Cruyff från Tiqui-Tacafabriken i Barcelona. Med detta spel och dess spelare som grund har man med hjälp av den starka Madridfotbollen skapat sig en form av världsherravälde under det senaste halva decenniet.
På onsdagskvällen dök den första flotta som allvarligt ifrågasatt detta herravälde upp. Portugal under ledning av den störste europeiske sjöfararen Ronaldo ställde alla de där obehagliga frågorna som inga andra flottor kunnat göra. Istället för att vänta på den där första bredsidan som spanjorerna är vana att få sätta in så bestämde sig portugiserna för att göra ett allvarligt försök att jaga spanjorerna till världens ände. I 70 minuter kändes det som att de skulle lyckas.
I tidigare stora mästerskap har den spanska fotbollsarmadan kännetecknats av att vara en lättmanövrerad och snabb enhet. Man har snurrat som elaka bålgetingar kring motståndarna och stuckit in ideliga bredsidor för att till sist kunna borda en i dödsryckningar sprattlande motståndare.
Den här gången är man som tidigare nämnts något tyngre lastad och man har haft en imponerande styrka i sin defensiva krigföring. En krigföring som man sjösatt genom att försöka ta bollen av motståndarna så tidigt som möjligt. Man har också likt de spanska galeonerna som Filip II sjösatte satsat på en avgörande bredsida för att sedan borda motståndarna. Detta hade funkat tidigare i turneringen, men nu tvingade de tappra portugisiska matroserna spanjorerna att damma av kanonerna på babord sida i en direkt avgörande duell.
Vad var då de stora orsakerna till att spanjorerna inte lyckades ro hem detta under vanlig tid, eller ens förlängning? Först och främst så är portugiserna ett bollskickligare manskap än spanjorerna tidigare stött på. Man hade inte heller för avsikt att låta spanjorerna använda sig av sitt offensiva försvarsspel utan så fort man fick läge så hamrade man iväg bollarna längs de båda flankerna där de båda vinthundarna Ronaldo och Nani jagade, ivrigt understödda av de frejdiga backarna Coentrao och Pereira.
Spanjorerna försökte lösa portugisernas bitvis intensiva press genom att låta de två sittande matroserna Alonso och Busquets göra upp små eldar som Xavi och Iniesta skulle kunna dra nytta av. Under de första sjuttio minuterna så var det helt lönlöst då den portugisiske överbefälhavaren skickade fram de magnifika Moutinho och Meirelles med varsin filt för att strypa syretillflödet till de spanska vårdkasarna.
Inte heller valet av Negredo blev till någon större hjälp. Inte tvunget för att Negredo inte är någon dålig fotbollsspelare, utan snarare för att han inte klickar med de övriga samkörad fotbollsmatroserna. Positionen som ”nummer 9” kommer i finalen knappast att innehas av Negredo. Första budet är säkerligen Cesc Fabregas även om man skulle haft mer nytta av en Torres som kan riva upp gator mellan antingen tyska eller itelienska försvarare. Om nu inte Del Bosque väljer att överraska ännu en gång och skickar in Llorente vill säga.
Till sist skedde dock det som alltid händer. Spanjorerna tar sig en stund till att fundera på vad som är deras styrka. Igår kom Del Bosques mannar fram till att om vi inte får något annat att fungera så kan vi i alla fall alltid vinna. Genom mittfältsherrarna Alonso och Iniesta så lyckades spanjorerna kila in det verktyg i den portugisiska försvarslinjen för att i princip suga densamma helt torr.
Syret tog helt enkelt slut för portugiserna och spanjorerna stormade framåt mot vad som verkade vara en bergsäker vinst. Portugal av år 2012 är dock gjort av annat virke än tidigare generationer och även om spelare som Meirelles och Moutinho var trötta så att de nästan såg dubbelt så vägrade man att vika ner sig. De spanska anfallen styrdes ofta via den formidable vänsterbacken Jordi Alba som är en av den här turneringens stora utropstecken.
Det kunde dock blivit ett spanskt uttåg ur turneringen eftersom Portugal med någon minut kvar av den ordinarie tiden fick chansen med stort C. När portugiserna stormade fram fyra mot två mot det spanska målet så var det bara oturen att det var den dödströtte Meirelles som var bollförare. Passningen till Ronaldo var så pass dålig att denne fick stanna upp för att få den med sig. Därmed var chansen och i princip avancemanget borta.
Även om spanjorerna hade det största bollinnehavet i förlängningen så kändes det som att det var en form av transportsträcka fram till straffsparksläggningen. Dessutom kändes det inte som att spanjorerna var speciellt oroliga för att hamna just där. De var fysiskt och mentalt starkare, och väl där visade ju det sig stämma bra.
Man kan ju diskutera fram och tillbaka hur det hade gått om Paulo Bento haft koll på ordningen bland straffsparksläggarna samt hur det hade sett ut om Ronaldo fått slå den första staffen, men i slutändan så vann det bästa laget.
Man kan diskutera till döddagar om det spanska spelet är tråkigt, men om man vinner match efter match så är det på något sätt svårt att kritisera det. Det är ju upp till motståndarna att ta bollen ifrån spanjorerna och lösa det. Portugiserna gjorde ett bra försök och lyckades inte. Nu vill jag gärna se ett formtoppat och taggat Tyskland göra ett helhjärtat försök i en final. De, om några, har resurserna att lösa ut det spanska spelet.
Spanjorerna laddar om, fyller på med proviant och putsar kanonerna för årets sista seglats. Jag önskar att det dumpar lite ballast för att prioritera en djupledslöpande anfallare. På så sätt kan jag kanske få tillbaka min kärlek till det spanska spelet. Dessutom tror jag det skulle göra dem till vinnare, och Filip II skulle bli stolt i sin himmel.
