Så var den då slut, den vackra drömmen. Drömmen som tog sin början en novemberafton på Råsunda när Ola Toivonen smackade in segermålet mot Holland i den avgörande kvalmatchen. Sedan dess har vi fått följa med i en lång snirklig bergochdalbana av attityd,mod,shining och havererade taktiska dispositioner.
Efter gårdagens smärtsamma förlust återstår det att fundera på vilken väg vi ska ta? Hamréns rosenkantade vision om ett Sverige som står upp och spelar en attraktiv fotboll, eller den gamla GIH-influerade riskminimeringsmodellen? Ödets verkliga ironi är ju att den senare variantens anor ligger knappa 40 år tillbaka i tiden. Då kom två engelska ynglingar över till Sverige och pratade om press på bollhållaren, överflyttning på bollsida, spela på felvänd anfallare osv. Den enes namn var Roy.
Att drömma är något av de mest naturliga och i all sin enkelhet vackra vi har här i livet. Utöver att drömma när vi sover så finns ju även begreppet dagdrömmande. Skillnaden mellan de båda är att vi människor har klart större möjligheter att påverka vårt dagdrömmande än det drömmande som sker under rem-sömnen. Dagdrömmandet har i nästan alla fall positiva förtecken och handlar om något önsketillstånd.
Erik Hamrén är en drömmare. Han pratade redan på morgonen innan matchen mot Ukraina hur han hade drömt och visualiserat fram en bild av Sverige i en EM-final, och att utfallet av den finalen blev gynnsamt. Det är nu 100 % säkert att det är så nära Sverige kommer en EM-final på överskådlig tid framöver.
Visionen att Sverige ska bli ett spelförande lag, som med hjälp av en utskjuten bröstkorg och rak rygg ska ta sig an varje givet ögonblick som ett stolt landslag med både mod och attityd, har varit Erik Hamréns mantra sedan dag ett. Var det har lett oss? In i en återvändsgränd, ännu så länge i alla fall.
Att visa vägen, i vilken riktning man ska gå är sant ledarskap. Man kan välja att trampa en gammal invand väg, eller så kan man testa sina vingar, sina visioner. Jag påstår inte på något sätt att Erik Hamréns visioner är fel väg att gå för svensk fotboll. Men för att genomföra storslagna visioner så krävs en idé för hur man ska gå till väga, en fungerande organisation och en strukturerad planering av tillvägagångssättet. Jag vågar påstå att Erik Hamrén inte visat prov på något av det ovanstående.
I uppladdningen till EM så pratades det mycket om att Sverige skulle komma att rotera startelvan under EM, allt eftersom att motståndet förändrades. Där kan man verkligen säga att Hamrén körde fast redan på ruta ett. Ukraina, den idealiska inledningsmotståndaren och gruppens svagaste kort, skulle mötas i inledningsmatchen. Man skulle möta detta hemmalag med en offensivt balanserad elva som skulle sätta press på Ukraina från början.
Vi vet alla hur det gick. Med halva laget fyllt av mästerskapsdebutanter, med spelare som fick agera på ovana positioner, med spelare som inte spelat regelbunden fotboll på hela våren och med spelare på centrala positioner som bokstavligt gjorde i brallan av att spela en inledande EM-match mot hemmanationen så spelade Sverige i praktiken bort den lilla chans( för den var realistiskt sett inte stor) man hade till kvartsfinalspel direkt.
Att laborera ytterligare ett varv med en backlinje som redan innan mästerskapet svajat, att bänka truppens mest rutinerade spelare för att satsa på en i och för sig talangfull, men helt grön mästerskapsdebutant i Rasmus Elm verkar vid närmare eftertanke suicidalt i all sin förvirring.
Erik Hamréns drömmar kommer att leva vidare i landslaget och igår fick vi stundtals se prov på ett anfallsspel som kan komma att lyfta Sverige i framtiden. Vi ska dock ha klart för oss att vi på två EM-matcher släpper in fem mål, varav fyra på inlägg. Detta ger vid handen att det som varit Sverige innan inte är Sverige längre. Stabiliteten att bygga ett lag bakifrån och att spela rejält och resolut är som bortblåst och istället har vi försiktiga försvarare som hellre markerar med ögonen än går dit med kroppen.
Vad är det de brukar säga? Snälla pojkar får inte kyssa vackra flickor, och det får bli en symbol för att landslaget inte är något kvartsfinallag i EM detta år heller. Å andra sidan ska inte Sverige räkna med att vara det vid varje enskilt tillfälle, det har vi inte kvalitén till.
Nu går Erik Hamrén, efter evakueringsmatchen mot Frankrike, in i ett ovisst VM-kval. Med Tyskland i gruppen så är det i princip 100 %-igt säkert att det är via en andraplats som vi ska ta oss till VM, och det är som bekant inga säkra papper.
Vilket spel ska vi använda oss av under kvalet då? Min fasta och orubbliga åsikt är att vi ska behålla Erik Hamrén och jobba för hans visioner. Men då måste han ha hjälp att genomföra dessa visioner. Det är som i vilket företag som helst, den kreativa idésprutan är inte den bästa att genomföra idéerna och då måste det till kunnigt och kompetent folk som kan styra skutan åt det håll som skepparen vill. I det sammanhanget är det tveksamt om en sådan figur är en nyligen pensionerad stekarforward i en roll som Players Manager. Folk med gedignare kompetens och erfarenhet behövs och där har fotbollsförbundet ett digert arbete framför sig. För vi vill ju fortsätta drömma, eller hur?
