Under gårdagskvällen tog regerande Europa – och världsmästarna Spanien ytterligare en seger, men till vilken nytta? Visserligen ledde vinsten till gruppseger och optimala förutsättningar inför den väntande slutspelsfasen, men vad hjälper det om man riskerar ett tidigt respass tack vare taktiska missar?
Med taktiska missar yrkar jag på förbundskapten Vicente Del Bosques förvånande och oförståeliga taktiska åtaganden. Nedan följer en redogörelse för Del Bosques taktiska upplägg samt det missar jag anser han gör.
Öppningsmatchen mot Italien
Om vi börjar på ruta ett – EM-slutspelets första drabbning med Italien – finner vi Spanien redo för ännu en fotbollsfest, med hela EM:s absolut starkaste trupp. På förhand skulle klasspelare som Victor Valdés, Javi Martínez, Cesc Fábregas, Juan Mata och Fernando Llorente inte ta plats i startelvan. Majoriteten av de uppräknade spelarna skulle troligen vara nöjda om de fick några minuter på plan alls, bortsett från Fábregas som är en frekvent inhoppare.
Väl på matchdagen släpptes startelvan och tongångarna efter Del Bosques första startelva var inte nådiga. Mästartränaren valde att ställa upp utan en enda anfallare och lät Cesc Fábregas ta plats som falsk nia.
Startelvan som mönstrades såg ut såhär:
Casillas
Arbeloa, Piqué, Ramos, Alba
Xabi Alonso, Busquets, Xavi
Silva, Fábregas, Iniesta
Det stora problemet med ett Spanien utan en renodlad anfallare är bristen på egoism. Vi som följer europeisk toppfotboll kan snabb räkna till fem passningsgenier från mittfältet till anfallstrion. Huruvida detta är ett taktiskt drag från Del Bosques sida eller inte får tränaren svara på själv.
Sett till spelet mot italienarna såg det offensiva spelet oerhört segt ut och sidledspassningarna användes vid otaliga tillfällen.
Efter 62 spelade minuter tryckte Fábregas äntligen in Spaniens första mål, assisterad av David Silva. Kort därefter byttes Jesús Navas in, till förmån för David Silva, och spelstilen fick en ny utstyrsel. Spelet öppnades upp tack vare Navas fina djupledsspel och kort därefter kom även Fernando Torres in i spel. Chelseaanfallaren stod för mycket vassa löpningar och hade flera vassa chanser att avgöra matchen.
Vid slutsignalen stod det klart att spel utan en renodlad anfallare inte var mycket att hänga i granen och att Torres är en man för startelvan.
Ineffektiviteten ledde till förändringar
Kritiken mot Spanien och deras ineffektiva spelsätt var hård, men rättvis. Till den nästkommande matchen mot Irland mönstrade Del Bosque, som väntat, en startelva med en anfallare. Fernando Torres gick rakt in i elvan och ersatte Cesc Fábregas.
De flesta spanska anhängarna var väldigt nöjda med Del Boques nya startelva, men jag själv satt mest och muttrade. Anledningen var att det inte kändes helt optimalt att ställa upp enligt 4-3-3-modellen och inte spela med en enda yttermittfältare på plan. Visserligen trodde jag inte att detta skulle fälla Spanien mot ett lag som Irland, men ju längre turneringen lider desto viktigare blir smådetaljer. Nu vann Spanien matchen med hela 4-0, som förövrigt var i underkant, och ”det gamla Spanien” verkade ha återuppstått.
I gårdagens match mot Kroatien startade Del Bosque med precis samma elva som mot Irland, men något saknades. Farten och intensiteten i spelet saknades totalt. Man rullade runt bollen mellan mittfältarna och anfallet utan att åstadkomma något särskilt kreativt. Lyckligtvis, för spansk del, friade domaren vid två potentiella straffsituationer för Kroatien och i matchens slutskede kunde Jesús Navas avgöra tillställningen med matchens enda mål.
En eventuell lösning
I slutspelets senare skeden ser jag inte hur Spanien skall ta sig igenom ett kompakt som samspelt försvar, exempelvis Tysklands, genom att enbart vika in i plan med lagets yttrar istället för att ha ett alternativ som kan löpa runt de stora och osmidiga tyska backgiganterna. Varför inte låta Santi Cazorla eller mitt förstaval – Jesús Navas – ta plats på högerkanten? De båda erbjuder snabba löpningar längs högerkanten och båda har vassa inlägg från sina positioner.
En eventuell elva skulle kunna se ut såhär:
Casillas
Arbeloa, Piqué, Ramos, Alba
Silva, Busquets/Alonso, Xavi
Navas/Cazorla, Torres, Iniesta
De enda ”pilliga” med denna startelva är att varken Cazorla eller Navas är bättre fotbollsspelare än någon annan mittfältare på planen, så att peta Busquets, Alonso eller Silva är nästintill omöjligt.
Några fördelar med mitt föreslagna spelsystem:
¤ Spaniens anfallsspel får flera nya spelvägar som uppkommer genom lagets högerytter. Såväl Navas som Cazorla har en förmåga att ta sig runt längs högerkanten och därefter servera inlägg till spelarna inne i boxen.
¤ Alternativet att vika in i banan finns fortfarande, tack vare att Iniesta befinner sig ute på vänsterkanten. Med andra ord blir detta spelsätt mycket mångsidigare och möjligheten att få hål på motståndarlaget ökar.
Givetvis finns även en del möjligheter man går miste om.
¤ Om man skulle flytta ned Silva till innermittfältet går man miste om hans otroligt vassa distansskott och avgörande passningar. Mot Italien slog Silva den magnifika passningen som ledde till Spaniens kvittering. Frågan Del Bosque kan ställa sig är helt enkelt vilka offensiva kvaliteter han i första hand prioriterar.
Inför EM var jag oerhört entusiastisk över Spaniens lovande spel, men med facit i hand är magkänslan desto osäkrare.
23:e juni tar sig Spanien an tvåan från Sveriges grupp som avgörs ikväll. Huruvida det blir ett tidigt respass för matadorerna från södra Europa eller inte återstår att se.
