0

I nationens tjänst: Ukraina

Fakta om Ukrainas landslag:

Antal EM:

Antal EM-guld:

Vägen till EM: Värdnation

Senaste EM:

Förbundskapten: Oleh Blokhin

Tänkbar startelva (4-2-3-1):  Shovkovskiy – Butko, Chigrinskiy, Rakitskiy, Selin – Tymoshchuk, Rotan –  Yarmolenko, Milevskiy, Konoplyanka –  Shevchenko

Spana in: Andriy Yarmolenko – Shevchenko får ursäkta, men är det någon som bör bevakas den här sommaren i värdnationen Ukrainas landslag, så är det Yarmolenko. Ukraina har tveksamheter i stora delar av sin startelva, men en som kommer att finnas med från start är Yarmolenko som utvecklat sig till att bli ett av de allra viktigaste kuggarna i dagens Ukraina. Med sina snabba aktioner och kvalitéer framåt i banan kan han vara skillnaden för att göra sommaren till lyckad för hemmapubliken.

 

Vi välkomnar Ukraina till fotbolls-EM för första gången. Efter landets självständighet på tidigt 90-tal har Ukrainas landslag, trots spelare av kvalité, misslyckats med bedriften att kvalificera sig för mästerskap. Undantaget är den fina prestationen i Tyskland 2006, där resan tog slut i kvartsfinalspelet. Men i sommar är man värdnation och det stundande mästerskapet handlar samtidigt om så mycket mer än fotboll för Ukraina. Det är en möjlighet för ett land med många brister, att få landet på rätt väg igen. Ett land där politiken är lika tveksam som Shevchenkos ryggproblem. Ett land där rasismen skrämmer bort ländernas supportrar från mästerskapet. Och ett landslag som kretsar främst kring spelare från de två ukrainska storklubbarna Dymano Kiev och Sjachtar Donetsk.

 

Ukraina gör som sagt som egen nation sitt första framträdande i Europamästerskapet, efter att man misslyckats med att kvalificera sig tidigare. Värdnationen ser med glädje fram mot debuten och deras första match som är mot Sverige, men när man ska presentera nationen måste vi titta i bakspegeln och byta kurs bort från fotbollen lite kort. För det är en nation ur balans som omringar det här landslaget, där politiken är ur balans och är mycket omdiskuterad. Fängslandet av oppositionsledaren Julia Tymosjenko har väckt och dragit till sig mycket av fokuset från själva mästerskapet till landets politiska situation. Ett samhälle som lider av rasism, prostitution och till och med slakt av hundar. Röster har höjts utifrån angående situationen i landet och det här mästerskapet ses som en väg till att öppna allmänhetens ögon för problemen i detta land.

 

Mitt i detta hittar vi ett debuterande landslag, vars land blev självständigt för blott 21 år sedan. Med Sovjetunionen var man inte bara en stormakt politiskt utan fick också en viss framgång på fotbollsplanen. Sovjet har bara vunnit EM en enda gång och det var 1960, och den senaste och sista framgången var 1988 där det blev en silvermedalj. Med i det landslaget fanns det ukrainska inslag som var stommen i det landslag som skördade medaljen 1988. Nu är Ukraina en egen nation med ett eget landslag och det är ett landslag som inte riktigt lyckats på fotbollsplanen trots kvalité. Ukrainas landslag har kämpat i de stora mästerskapen, kval efter kval, men misslyckats nästintill varje gång med att kvalificera sig. Ett flertal har landslaget fått se sig besegrade efter att snubblande nära tagit sig dit till det slutliga målet, den stora festen, som fått blåsas av på målsnöret. Playoff är hittills en ukrainsk akilleshäl.

 

Men det finns ett undantag i historien för det här landslaget. Man lyckades med kvalet till världsmästerskapet i Tyskland 2006. Man hade ett briljant kval, med Milanstjärnan Andrij Shevchenko på toppen av sin karriär och där man blev klara för världsmästerskapet som första europeiska nation, bortsett från värdlandet Tyskland. Men festen var inte över där, den hade bara börjat. Man kom till Tyskland för gruppspel, där man lottats mot Spanien, Saudiarabien och Tunisien. Det började visserligen med ett magplask och 0-4-förlust mot de svårspelade spanjorerna, men det följdes upp av en ukrainsk julafton mot Saudiarabien där man vann med samma siffror. Avslutande matchen mot Tunisien vann man med uddamålet, 1-0, vilket betydde att man kvalificerade sig för slutspel.

 

Man fick där möta ett Schweiz i en åttondelsfinal som trots lägen åt båda håll gick till förlängning. En förlängning som blev lika mållös som den ordinarie speltiden. Matchen gick helt enkelt till ett straffavgörande. Olexandr Shovkovskiy klev fram och visade vägen för sitt Ukraina genom att plocka allt och alla bollar som for mot hans blågula mål den kvällen. Streller var en av schweizarna som fick bekänna ukrainsk färg den aftonen, när han fick se sin straff nerplockad. Samtidigt var det Ukraina som visade tillräckligt med kyla genom att tillslut vinna med 3-0 i straffläggningen. När Oleg Gusev sköt den avgörande bollen i nät fick ukrainarna fira sin största triumf inom fotbollen som egen nation. Skrällen var ett faktum. I den kommande kvartsfinalen tog dock det roliga slut för landet och dess landslag, när man blev utspelade mot de blivande världsmästarna Italien, som vann med klara 3-0. Trots förlusten i kvarten togs man emot som hjältar i hemlandet. Man var för första gången framgångsrika som egen nation inom fotbollen och det firandes Kiev, Donesk och övriga städer och byar i Ukraina.

 

Idag är det ett Ukraina i stora politiska problem. Ett politiskt problem som riskerar att ta all fokus från dagens landslag. Ett landslag som drömmer och hoppas om ett liknande äventyr likt sommaren i Tyskland 2006. Den stora nationella hjälten Andrij Shevchenko gör sitt sista mästerskap. Den gamle milanistan har vänt hem till Schaktar Donetsk och gör sitt sista stora framträdande i den blågula landslagströjan. Trots sin ålder, trots sina skador och trots förutsättningarna finns det hopp, drömmar och en önskan om att han en gång till ska skina, glänsa och briljera med sitt målskytte av högsta rang. Andrij Shevchenko var sommaren 2006 en mästare på att vara just en anfallare. Han var i toppform, visade sin målkänsla, sin kyla och visade vägen för ett ukrainskt mirakel.

 

En av Ukrainas största legender är annars den nuvarande förbundskaptenen Oleh Blokhin. Dagens förbundskapten Blokhin har ett uppdrag att ta laget vidare i mästerskapet. Att få folket enade, att fylla gator och torg med fest, glädje och kärlek. Blochin står med det tuffa uppdraget att få ordning på ett landslag, där interna dispyter från klubblagsspelet i landet oroar. Där skador på målvakter oroar och där inte ens en enda ukrainsk spelare kan känna sig det minsta säker på en startplats. Han har ett uppdrag framför sig. Att fixa en ny triumf. Han har sina egna meriter och har själv vart med och vunnit en EM-medalj, som en av väldigt få i detta unga land. Som en del av det ukrainska kugghjulet i Sovjetunionen sommaren 1988, fixade han och de andra spelarna en sista medalj för det landet. Han var med och avslutade ett kapitel i fotbollshistorien, för ett historiskt och ett nu icke existerande land. Frågan är om han även kommer att få sätta sin underskrift på den första triumfen för det ukrainska landslaget. Det blott 21 år gamla landslaget.

Rasmus Hammarström

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.