0

I nationens tjänst: Spanien

Fakta om Spaniens landslag:

Antal EM: 8

Antal EM-guld: 2 (1964,2008)

Vägen till EM: Segrare grupp I

Senaste EM: Guld 2008

Förbundskapten: Vicente del Bosque

Tänkbar startelva: Casillas-Juanfran,Ramos,Pique,Jordi Alba-Xabi Alonso,Xavi Hernandez,Iniesta-Mata,Torres,Silva

 Hur mycket framgångar kan ett i decennier utsvultet land nå utan att man ska komma ut på andra sidan helt proppmätt? Det är kanske den största frågan som fotbollsvärlden vill veta svaret på. För förbundskaptenen Vicente del Bosque räcker det inte med att vilja veta svaret. Han måste också ta reda på svaret och hantera det. Gör han inte det på ett korrekt sätt så kommer Spanien inte att klara av sitt mål, nämligen att nå sitt tredje raka mästerskapsguld. Det blir ingen lätt resa, för det kommer att stå revanschhungriga spelare och lag från Europas alla hörn, redo att krossa och ta död på den spanska drömmen.

13 juni 1998, en ögonblicksbild från den spanska fotbollshistorien. Ett av många favorittyngda spanska landslag tar sig an ett Nigeria, som trots en del framgångsrika spelare i Europa var ett landslag under uppbyggnad av den ambulerande fotbollsglobetrottern Bora Milutinovic´. Spanien hade tagit ledningen två gånger och såg ut att ha en stabil koll över skeendet. Då jagar den nigerianske mittfältaren Garba Lawal ifatt en boll nära kortlinjen. Han vänder mot mål och skickar in en indianare som den spanske målvaktsveteranen Andoni Zubizzareta fumlar in vid första stolpen. Det räckte för att det skulle vara ridå för Spanien och att det skulle bli hemresa redan efter gruppspelet.

Zubizzaretas Rembrandt( eller kanske snarare Picasso) kan användas som symbol för en sjukdomsbild som under decennier plågade ett land som blundat för de fundamentala motsättningar som först stod mellan den Francoledda Fascistregimen i allmänhet och Barcelona i synnerhet. När Franco väl hade gått ur tiden så fortsatte oron inom spansk fotboll då den svajiga ledningen inte kunde förhindra att de olika provinserna, med Baskien i spetsen, manifesterade sin frihet på ett sätt som var fullt förståeligt, men inte alltid så utvecklande för spansk landslagsfotboll.

Under perioder har de olika provinserna, och då med katalanerna i spetsen, drivit frågan om att bryta sig ur det spanska fotbollsförbundet och starta egna landslag. Det har dock mest känts som ett spel för media och har aldrig ens varit i närheten av att bli en realitet. De motsättningar i landslaget som huvudsakligen har varit mellan de båda giganterna, Barcelona och Real Madrids spelare, har med åren växt bort. Det finns olika orsaker till det. En utav de orsakerna att ju längre fram tiden rinner så är också de som direkt, eller ens i andra led, drabbats av det förtryck som Francoregimen förde, borta från landslaget. Idag finns det inte någon i det spanska landslaget som ens var född innan dess att Franco dog. De känslomässiga kopplingarna till den delen av konflikten dör med andra ord ut lite mer för varje landslagsgeneration som kommer. En annan stor anledning är att i takt med att motsättningarna tunnat ut och att framgångarna trillat in så är naturligtvis det massmediala värdet av ett enat landslag enormt. Varumärket ”La Seleccion” är guld värt och många gånger när det ska göras promotion för ”la roja” så skickar man fram en spelare från Barcelona och en från Real Madrid för att understryka samhörigheten.

 Inte ens efter de fyra  ”grisclasicos” som spelades under  säsongen 2010-2011, där lagen och spelarna försökte överträffa varandra i fula tacklingar, filmningar och evigt gnäll på domarna, så blev det ens en krusning på ytan. I affekt sade några av Reals spelare att det skulle bli svårt att samarbeta med Barcaspelarna. Om det låg någon sanning i de känslorna så varade de i alla fall inte längre än att det spanska fotbollsförbundets medieansvariga såg till att tämja de båda falangerna omgående.

Ligger då hemligheten bakom Spaniens två mästerskapstitlar under de fyra senaste åren bara i att Realspelarna och Barcelonaspelarna blivit sams? Njaa, det är kanske att göra det lätt för sig. Låt oss bena ut det hela lite.

I grund och botten ligger Barcelonas, under det senaste decenniet, totalrenoverade grundspel. Med ett defensivt grundspel som bygger på en press på bollhållaren som skulle få vår gamle Lasse ”ligga rätt i positionerna” Lagerbäck att ligga sömnlös om nätterna. Inte för att Barcelona slarvat nämnvärt med positionsspelet, men istället för att falla hem och vänta på motståndarnas misstag så har man sett till att erövra bollen på offensiv tredjedel för att snabbt kunna återuppta anfallen. Som offensiv ingrediens har man anammat Barcas Tiqui-Tacaspel. Med ett snabbt och flyfotat passningsspel och en enorm rörelse utan boll har man sett till att manövrera sig i lägen. Mittfältarna har i huvudsak opererat centralt för att jobba med instick bakom backlinjen, och man har istället spelat ganska brett med sitt tremannaanfall där de bägge ”yttrarna” startat i brett utgångsläge för att kunna utmana med fart.

Det är dock ett spel som under den gångna säsongen inte alls skördat de framgångar det tidigare gjort. Både i den inhemska ligan och i Europa så har tränare och lag löst Tiqui-Tacafrågan. Låt vara att vissa lag gjort det med igelkottförsvar. Men det blir ju Barcelonas, eller i detta fall Spaniens uppgift att lösa upp ett sådant försvar. Att hitta just en sån lösning, en plan B, när man kör fast är ett dilemma som spanjorerna har att brottas med.

Till denna Barcacocktail har Real Madrid bidragit med en stabil och solid grundstomme med Iker casillas i buren, Sergio Ramos i backlinjen samt en av, i mina ögon, världens bästa spelfördelare i Xabi Alonso.

Var tar men då vägen från den punkten där man står? Är spelarna mätta efter de exempellösa framgångarna under de senaste fem åren? Är Barcas tiqui-tacamodell även inläst av Europas förbundskaptener? Vem ska göra målen när förra EM:s store målkung David Villa är borta? Och hur blir det med Fernando Torres form? Frågorna är många och Del Bosque har arbetet utstakat för sig om man vill hänga med ända in i juli månad.

Spanien, som under fyra år av mitt liv var mitt hemland, har ett fotbollslandslag som påminner om bland det ljuvligaste jag vet. Ett gediget tapasbord. Man har mycket små fotbollskulinariska läckerheter i sin uppställning och när de sätts samman till en helhet så blir de en sådan där smäktande, överjordisk upplevelse som jag upplevde så många gånger på mitt Tapashak i Las Palmas. Jag kommer säkerligen att korka upp en Rioja och njuta av spanjorernas framfart under EM. Jag hoppas att  Del Bosque löser frågan huruvida spanjorerna är mätta. En sak är i alla fall säker, och det är att jag inte är mätt på den ljuvligaste tapasfotbollen som går att uppbringa, den spanska.

Jon Lidberg

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.