Fakta om Irlands landslag:
Antal EM: 1
Antal EM-guld: 0
Vägen till EM: Playoff mot Estland
Senaste EM: 1988, utslagna i gruppspelet
Förbundskapten: Giovanni Trapattoni
Tänkbar startelva (4-2-3-1): Given – O’Shea, Dunne, St Leadger, Ward – Whelan, Gibson – Duff, McGeady, McClean – Keane
Spana in: James McClean – slog igenom på bred front under den gångna säsongen i Sunderland. Är blott 23 år och bär endast på två landskamper, men han är Irlands framtid och om Trapattoni vågar tro på McClean i EM ger det kontringsspelet en helt ny dimension.
Irland är ett land likt inget annat. De har sin egen historia, såväl kulturellt som fotbollsmässigt. På den fotbollsmässiga sidan står historien för en av vår tids mest cyniska förlusttraditioner. Nu har slutligen landet nått dit de länge kämpat, till ett mästerskap. Nu kommer ett utspridd folk att enas kring sitt landslag och skapa en fest. En fest som de verkligen gjort sig värda.
Vart du än vänder dig stöter du på irländare. Tidens gång har strött ut dem över världens alla hörn. Efter det svåra 1700- och tidiga 1800-talet utvandrade uppskattningsvis 250 000 irländare till USA, och många var även de som sökte efter lyckan i andra världsdelar. Med denna historik kan man därmed enkelt slå fast att de 4,6 miljoner folkbokförda irländarna i själva verket är märkbart fler globalt sett. Den irländska kulturen är vida känd och har suttit sin prägel på världskartan. För säga vad man vill om irländare men de smyger inte med sin närvaro. Överallt där det finns irländare finns det även spår av dem. Den allt mer internationell förankrade St Patrick’s Day är bara ett i raden av kvarlevorna från irländarnas framfart.
Men hur kan ett land med en så utbredd befolkning och etablerad aura vara en så svag fotbollsnation? Delar av svaret finns troligen i frågan här ovan. För även om tiotals miljoner känner sig som irländare i hjärtat är det blott ett axplock av dessa som lever inom landets ramar. Det har format ett land med mindre konkurrenskraft än de mer ansedda fotbollsnationerna. Men samtidigt som det låga invånarantalet bidragit till svaga resultat går det givetvis inte att skylla allt på detta. Den uteblivna utvecklingen inom irländsk landslagsfotboll har sin största orsak i ett primärt fenomen. De är förlorare, av klass.
Genom tiderna har det blott blivit tre VM- och ett EM-deltagande för Irland. För landet och dess stolta folk är detta hjärtskärande usla siffror. När en irländare dessutom drar sig till minnes blir varje misslyckad kvalspel än mer smärtsamt. Efter framgångarna vid VM 1990 (kvartsfinal) och 1994 (åttondelsfinal) följde en sällan skådad upplaga av nervknäckande kvalöden. Historien tar sin början i VM-kvalet 1998, då Belgiens Luc Nilis sköt bort Irland från VM med tjugo minuter kvar av det andra playoffmötet.
Men Irlands moderna förlustera inleddes på allvar det mörka datumet 9/9-99. Sekunder återstod av EM-kvalets sista omgång och det var dessa sekunder som skiljde gruppledaren Irland från avancemang till EM. Men på stopptid kvitterade nästjumbon Makedonien, vilket gjorde att Jugoslavien vann gruppen och skickade Irland till ett playoff. Där ställdes man mot Turkiet, som efter två stenhårda matcher stod som segrare via fler bortamål och på så vis maximerade den irländska cyniska oturen. När sedan kvalet till EM 2004 skulle avgöras i den avslutande omgången låg Irland en poäng bakom gruppledare Schweiz, vilka man skulle möta, och på samma poäng som Ryssland. Allting ställdes på sin spets och som vanligt fungerade ingenting när kraven höjdes med utgången att man föll med 2-0 mot Schweiz. Vid kvalet till VM 2006 var det upplagt för fest, där en seger mot Schweiz hemma i den sista matchen skulle innebära playoff. Men i enlighet med traditionen tog förlustpsyket överhanden och man matchen slutade 0-0 och ytterligare ett missat mästerskap.
Kulmen på denna tragikomiska färd kom dock inte förrän en höstkväll i Paris norra förorter år 2009. Trots ett tungt nederlag via 0-1 hemma i det första playoffmötet repade Irland, anförda av Trapattoni, mod. Genom matchens enda mål signerat Robbie Keane i returmötet tvingades förlängning fram mot ett skakat Frankrike. Då klev Thierry Henry och ett svenskt domarteam in i handlingarna. Efter att ha tagit emot Sagnas inläggsfrispark med handen två gånger om spelade Henry fram William Gallas som nickade in 1-1 i öppet mål. En hel värld såg den solklara handsen samt den offsideposition som Henry befunnit sig i, men tyvärr missade Martin Hansson och hans linjemän regelbrotten. Gallas mål tog Frankrike till VM och Irland rasade, med all rätt, efter matchen. Det gick så långt som upp på politisk nivå, men FIFA var bestämda; resultatet skulle kvarstå. Irland och dess mästerskapstörstande folk hade uppnått det ultimata nederlaget, nu kunde inget bli värre.
Två och ett halv år senare står de där. Redo för en fest, en fest för ett stort folk. Med en slug 73-åring och ett allmänt kritiserat kontringsspel ska de rubba favoriterna i Polen och Ukraina. Med en trupp där fyra spelare har tidigare erfarenheter från mästerskap finns det ingen rutin att lita till. Giovanni Trapattoni har en sista uppgift att slutföra innan han pensionerar sig (allt annat vore ologiskt vid hans ålder). Han ska samla sitt modiga manskap och ingjuta all den irländska stolthet han kan finna. Det kommer att krävas ett försvarsspel av grekisk magnitud för att kunna utmana de två föregående världsmästarna och Kroatien i gruppspelet. Jag tror inte att Irland kan ta sig vidare från gruppen. Men jag vet däremot att de kommer att störa giganterna mer än vad någon kan drömma om.
Under tolv år har irländare världen över fått uppleva alla typer av nederlag som kan föreställas. Nu står de äntligen vid den långa resans ände. De är framme vid det mästerskap som de tillsammans kämpat för att nå fram till under så lång tid. När de slutligen har nått fram tror inte jag att de är nöjda, de kommer att vilja ha mer.
Irländare är ett komplicerat folk, men för det är de älskade. De är stolta och de är utspridda. När det nu är dags för ett Europamästerskap sluter en värld fylld med irländare samman. Det kommer att bli en mäktig grön fest på läktarna. För den objektive blir det troligen en vackrare syn än landslagets själva spel. Men för irländarna har det ingen betydelse, de har inga krav. De ska bara njuta av varenda ögonblick. De har all rätt till det.
