FELDIN: Ge oss guldåldrar och ett magiskt slut

Innan vi förivrar oss i den finalhysteri som genomsyrar Europa har jag något viktigt att bekänna. När jag skriver denna debutkrönika på Sillyseason gör jag det iklädd en, i mitt tycke, vackrare Napoli-halsduk. Jag skriver denna krönika med ett sinne fyllt av naiv optimism och gränslös förväntan inför kvällen. När jag så har lagt korten på bordet vet ni alla vart jag står, vart mina käraste sympatier vilar. Och då förstår ni nog även vilken stor dag detta är för mig. Om så inte är fallet tar jag med glädje på mig uppdraget att förklara det för er.

SSC Napoli har varit i skiten, i den sanna bemärkelsen. Historien är vida berättad, men den är lika rörande var gång man hör den. Serie C, konkurs och namnbyte i en enda sörja gjorde de tidiga åren av 2000-talet till ett rent helvete. Men staden reste sig. Under Aurelio de Laurentiis styre började man resan tillbaka. Det första steget var att döpa om klubben efter konkursen, ett namnbyte som slutade i mindre förnäma Napoli Soccer. Efter blott ett år hade dock de Laurentiis köpt tillbaka det gamla namnet, och ytterligare ett år senare var klubben i Serie A igen.

Därefter har succén varit total. Fantastiska spelarköp, omedelbara topplaceringar och en storsatsning mot Europa har gjort klubben till vad den var en gång i tiden. Ikväll på Stadio Olimpico kan staden och klubben Napoli ta det sista stora steget. Vid seger mot Juventus sätter man ett definitivt landmärke för den nya erans startpunkt. När Napoli levde i de gyllene dagarna, i Diego Maradonas dagar, tog klubben fem av sina hittills sju titlar. Det var mellan åren 1984-91. Sedan dess har staden inte fått fira någon titel. Därför skulle en Coppa Italia-titel väga otroligt tungt. Därför skulle en seger ikväll innebära det uppenbara startskottet för den nya guldåldern för Napoli.

Det finns mycket man måste förstå kring Napoli. Det är en klubb och en stad olik de flesta andra. Napolitanare är inga erfarna mästare, de har aldrig riktigt fått lära sig hur det är att vinna titlar. Tvärtom har de ofta fått uppleva stora prövningar och gått igenom svåra sorger (det tidiga 2000-talet bara ett utav dem). Men den villkorslösa kärleken finns ändå alltid där. Inga förluster eller motgångar kan stilla den passion som kokande väller ur Vesuvios inre och fyller staden. Det talas ständigt om städer där , om städer där det vardagliga livet kretsar kring fotbollen och om städer där passionen saknar motstycke. Men så fort man, på ett eller annat sätt, upplever staden Napoli bleknar allting annat. Napoli andas fotboll. Just därför är kvällens final viktigare än något annat.

Samtidigt som Napoli skakat hand med Hades och vandrat genom dödsriket har Juventus gjort samma resa. Från att ha krönt flera starka år med att bli scudettovinnare 2005 tvingades man året senare ned i Serie B i samband med spelskandalen. Stjärnorna och sponsorerna lämnade, gentlemännen blev kvar. Tillsammans med fansen tog de Juve tillbaka till Serie A redan det första året. Men det som skulle bli en kortvarig kräftgång förvandlades till en femårig kamp för att återfinna klubbens identitet. Efter det totala haveriet under våren 2011 slutade stora, stolta Juve på en sjundeplats i ligan. Europa-platserna och scudetton var långt bortom horisonten.

Tills den här säsongen hände dock något. Det hände egentligen väldigt mycket, ärligt talat. Med Antonio Conte vid rodret, med nya mäktiga Juventus Stadium att spela på och med Andrea Pirlo och Mirko Vučinić att spela med började klubben en ny resa. När resan var till ända hade man gått igenom en hel ligasäsong utan förlust och vunnit klubbens första scudetto sedan 2003. Ikväll står man endast en match ifrån att ta en mäktig dubbel. En dubbel som skulle innebära det uppenbara startskottet för den nya guldåldern för Juventus.

Där står vi nu. Napoli och Juventus. Två skadeskjutna tjurar som läkt sina sår och nu står redo för en ny storhetstid. Det är en kamp mellan de passionerade förlorarna och de eviga mästarna. På förhand är Juve givetvis den stora favoriten, allt annat vore cyniskt. Vid seger ikväll har man gått igenom en hel säsong obesegrade, något som år 2012 torde vara helt omöjligt.

Stadio Olimpico kommer att visa upp sin finaste skrud ikväll. Förra året var det Palermo som klädde hela sin curva i rosa, ikväll kommer Napoli att göra detsamma med ljusblått. Juve kommer även de att ha att stöd på läktarna, Italiens största klubb följs vart de än går. Vi kan räkna med en vacker tillställning, såväl på läktaren som på planen.

Napoli kommer till spel utan avstängde Walter Gargano, ett avbräck som jag anser är större än vad någon riktigt kan förstå. Nu väntar jag mig att Džemaili, som varit så stabil under hela säsongen, går in på Garganos position. Džemaili i all ära, men trots allt är Garganos frånvaro garanterat till Pirlos och Marchisios bättre.

Paolo Cannavaro sade i radio att hans lag måste stå för en perfekt match, och jag tänker inte lägga någon större kraft vid att argumentera emot. På två matcher mot Juve denna säsong har Cannavaros försvar släppt in sex mål. Det är siffror som Walter Mazzarri bör ha arbetat med inför matchen. För om Napoli återigen tänker låta Juve anfalla med den energi, fart och finess som de fått gjort i de två tidigare matcherna är slaget förlorat redan på förhand. Conte och hans Juventus tvingas klara sig utan Giorgio Chiellini. Tungt givetvis, men hur mycket man än älskar Chiellinis inställning är inte han mannen som ska avgöra finalen.

Ikväll riktar hela Italien och stora delar av övriga Europa sina blickar mot Stadio Olimpico i Rom. Det kommer att bli Alessandro Del Pieros sista föreställning med sina gamla dam och med stor sannolikhet även Ezequiel Lavezzis sista match för Napoli. Tårar kommer att fällas oavsett hur det slutar och jag önskar Del Piero det finaste av alla avsked.

Ikväll sätter Italien punkt för en magisk säsong. Napoli och Juventus står redo att ge den ett magiskt avslut. Ett avslut värdigt Alessandro Del Piero.