0

En saga som smakade fågel i Malmö

För den äldre delen av den svenska befolkningen är namnet Melker förknippat med ”Farbror Melker” i Vi på Saltkråkan. Efter söndagens bombnedslag i kycklinggrytan i Kalmar så är namnet Melker, i alla fall för de yngre någorlunda fotbollsintresserade ungdomarna i Sverige, förknippat med en ung herr Hallberg från Ljungbyholm.

 Frågan är om de favorittyngda gulingarna från Borås kan vända den formsvacka som blev allt djupare i och med 16-åringens kanonskott.

Sagor är vackra, glimrande och skimrande själsblomster som vi alla har fått med modersmjölken. Vissa sagor är nästan för bra för att vara sanna. Fråga bara 16-årige Melker Hallberg som hade varit på planen i 15 minuter när han bröt in i banan och skickade in en häxpipa bakom Kevin Stuhr Ellegard i Elfsborgsburen. Då hade Elfsborg spenderat hela andra halvlek med att backa och hålla positioner mot ett Kalmar som inte mäktat med mer än drygt ett mål i snitt per match under den första halvan av serien.

 Frågan är hur Jörgen Lennartssons mannar egentligen mår? Di gule från Knalleland har under snart ett decenniums tid haft en av allsvenskans tre bästa spelartrupper och inte sällan den allra bästa. Trots detta så har man vid ett flertal tillfällen snudd på säckat ihop i ”guldjoggarläge”.

Jag tvekar inte ett ögonblick när jag håller Lennartsson som allsvenskans skickligaste fotbollstränare när det gäller de taktiska dispositionerna och hur man utvecklar spelare. Men den här hösten kommer det att ställas krav på Lennartsson som faller utanför uppspelsvarianter, kollektivt försvarsspel och löpvägar. Nej, nu handlar det om att samla styrkorna och få dem att tro på sig själva och sin idé. Annars är risken stor att guldet kommer att hamna nere i Skåne.

Var ligger då Lennartssons nycklar? Jo, jag vill hävda att två saker är essentiella i boråsarnas guldjakt:

  1. 1.       Man måste intala sig själva att man har ett vinnande spel även på naturgräs. Man vinner inga guld genom att bara ha ett fungerande spel på ett visst underlag eller på en viss ort. Man har fortfarande turen att Malmö inte har hittat ett bortaspel, för gör de det blir goda råd garanterat dyra.
  2. 2.       Man måste få de rutinerade stjärnspelarna att lyfta. Anders Svensson håller en hög klass i de allra flesta matcher. Däremot finns det mer att få ut av spelare som Lasse Nilsson, Stefan Ishizaki och Jon Jönsson. I gårdagens match var dessutom stjärnskottet Niklas Hult fullständigt osynlig. Det är hos denna kvintett som guldnyckeln ligger.

Malmö leder klungan av förföljare och trots en del oklara turer kring Jimmy Durmaz så har di blåe visat en högstanivå som egentligen inget annat lag kan matcha. Det känns också som att Malmöspelarna har lärt sig att förhålla sig till den filosofflummige Norling och har ett kombinationsspel som har internationellt snitt.

Jag var på plats när detta Malmögäng mördade AIK under de första 45 minuterna för ett par veckor sedan och det var en ren fröjd att skåda. Bl.a kan Erik Hamrén i detta gäng hitta en spelare som definitivt kan konkurrera om en av landslaget svagaste poster, nämligen högerbacken. Den rörlige, följsamme och offensivglade Miko Albornoz borde få chansen att göra ett avtryck i den svenska landslagströjan snart. Lustig kommer inte att kunna hålla en ordinarie plats i landslaget om han inte får en mer framträdande roll i Celtic snarast, och det tror jag inte att han får.

Nu hjälper det inte att ha allsvenskans högsta högstanivå om man inte har förmåga att vinna bortamatcher och det är där, och ingen annanstans, som Norling ska rikta sitt filosoferande ledarskap. För löser man inte den knuten så får man nöja sig med att se på när Lennart Johanssons pokal lyfts på annan ort.

Årets trevligaste överraskning i allsvenskan är lika oväntad som härlig. Åtvidaberg, som med sin fullständigt orädda och kompromisslösa spelstil, dundrar fram som en yster tjur på vårbete. Man har tillsammans med Häcken gjort flest mål i allsvenskan och om man fortsätter i samma stil i höst så tyder det mesta på att det blir Europaspel på Kopparvallen nästa säsong, något som kommer att bli en nostalgitripp för de som var med i början på 70-talet då det lilla brukslaget med spelare som bl.a Ralf Edström, Roland Sandberg och Conny Torstensson besegrade Chelsea och pressade Bayern München med Franz Beckenbauer i spetsen till ett straffavgörande.

Årets representanter i fotbollens finrum, Helsingborg, går in i Champions Leaguekvalet mot New Saints imorgon och hur man än önskar och ber för svensk fotbolls medverkan bland de allra största så är det nog inte rimligt att tro att det Helsingborgslag som sundets pärla ställer på benen i år är av Champions Leaguekvalitet, och man får nog vara mer än nöjda om man kan ta sig in i Europa League. Man har spelare som har rutinen i Edman, Christoffer Andersson och Mattias Lindström. Man har en striker av internationellt snitt i Alfred Finnbogason, men då det är mycket osäkert huruvida helsingborgarna kan utnyttja islänningens tjänster i höst så får HIF nog anses vara outsider i såväl allsvenskan som i europaspelet.

Sagor likt den Åtvidaberg skrev i början på 70-talet och Melker Hallberg skrev igår är ju en del av tjusningen med fotbollen. Men samtidigt som det finns de som skriver sina egna kapitel i den stora eviga fotbollssagan så finns det också de som har snudd på havererat i total ”fotbollsskrivkramp”. Årets tydligaste exempel? Naturligtvis IFK Göteborg.

Med ett försvarsspel som stundtals är mer deprimerande än en Ingmar Bergmanrulle och ett självförtroende som har totalkapsejsat så börjar tålamodet bland fansen att tryta när det gäller Mikael Stahre. Han har haft den ofta så otacksamma uppgiften att plocka en spelkultur ur en förening för att implementera en ny spelkultur baserad på de nyförvärv han haft till buds. I en klubb som historiskt sett spelat rakt, direkt och extremt solidariskt har man nu värvat ihop ett gäng individuella finsnickare. Det var ingen som sade något om att byggmaterialet måste passa ihop bara. I den här soppan har Stahre hamnat och även om han naturligtvis är lojal mot sin arbetsgivare så måste han naturligtvis fundera på hur det egentligen var tänkt.

Här får Håkan Mild vara med och dela skulden och även om det i slutändan inte råder något tvivel om vem som kommer att få bära hundhuvudet så är det nog rimligt att tro att Stahre kommer att få mer tid på sig.

Nu vänder serien och Elfsborg måste ta tag i sina bekymmer och vända på steken om inte Malmö ska äta sig ikapp. Hemma på Borås Arena så är det nog ganska troligt att Elfsborg tar höstens första trepoängare och skickar ett meddelande till Malmö att de inte tänker ta några fångar i höstens upplösning.

Detta är ju naturligtvis förutsatt att den där Hallberg inte planerar att skriva ett nytt kapitel på sin saga…

Jon Lidberg

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *