Det finns stunder som man längtat efter så länge att man knappt minns när man började längta och det finns stunder som man vill hålla kvar så länge att knogarna vitnar. Just en sån företeelse är ett mästerskap i fotboll.
Att under månader följa uppsnacket, vem är skadad och vem är i toppform? Vem är för gammal och vem borde få chansen? Frågor som dessa och många andra umgås vi fotbollsfanatiker med dagligen under flera månader innan ett mästerskap startar.
Vad fick vi då för svar under denna vädermässigt och fotbollsmässigt mixade månad? Jo, vi fick veta att greker alltid kommer att vara greker, att tyskar inte längre mentalt är tyskar, att det inte är så jävla enkelt att hålla en stolpe som man kanske kan tro samt att Spanien är bäst, oavsett vad vi rastlösa förbundskaptenwannabees tycker.
Hjältar och sagor, det är vad vi människor vill ha och längtar efter, i fotboll såväl som i livet i övrigt. Det blev under hela europamästerskapet knappast tydligare än under de speedade första 20 minuterna av EM-premiären mellan Polen och Grekland. Polackerna, anförda av Dortmundenklaven Kuba, Pisczek och Lewandowski, spelade som det inte fanns någon morgondag. Denna urladdning avslutades med ett mål av den store folkhjälten Lewandowski.
Vägen låg utstakad, det under decennier svältfödda folket skulle få sin slutspelsplats och rätta upp den polska fotbollshedern som legat i träda sedan Lato, Deyna och Bonieks dagar. Nu blev det inte så och någonstans kändes det lika tragiskt som fullt logiskt att en hjälte som Kuba, som för övrigt gjorde ett av mästerskapets vackraste mål inte fick leda sitt lag till slutspel. Man blev snuvad på konfekten av bl.a just Grekland. Ett lag som i kölvattnet av 2004-guldet och Rehagels dagar valt att reformera sitt spel exakt noll procent. Man kör fortfarande med igelkottstaktik och även under nye Fernando Santos så har grekerna förmågan att göra två mål på en halv målchans.
Tyskarna då? Detta charmiga multietniska lag som jag villigt ska erkänna att jag själv trodde skulle ro hem hela konkarongen. Man visade på nytt upp en provkarta på snabba omställningar, tunga djupledslöpningar och ett rörligt anfallsspel.
Vad föll man då på? Jo, att man är i avsaknad av det som tyska mästarlag under decennier hade, en mental övertro på sig själva som man försatte berg med. Inte sällan bråkade man så att det rök om det i dessa tyska lag, och en del förståsigpåare har lyft just denna bit som en bidragande orsak till att man inte nådde hela vägen. För lite bråk och för mycket harmoni alltså. En annan bidragande orsak är att Lööw envisades med att satsa på gamla käpphästar som Schweinsteiger och Podolski som brottats med skadeproblem och formdippar under hela säsongen. Framtiden borde dock tillhöra detta fantastiska tyska lag, men är Lööw rätt man att ta dem den sista biten till fullständig perfektion? Tillåt mig tvivla.
Danmark och Holland var två lag som kom till mästerskapet med i princip helt motsatta förväntningar. Holland, som med sin ofattbart starka offensiv, utnämndes till en av guldfavoriterna, medan Danmark gavs små chanser att ens ta poäng i truppen. Nu blev det en positiv resa för de danska krigarna och man föll faktiskt hårfint på gränsen till kvartsfinal. Danmark har en ljus framtid och jag är ganska säker på att Morten Olsen är helt rätt man att leda våra grannar även mot Brasilien-VM.
Holland fick resa hem med svansen mellan benen efter tre bedrövliga insatser och de stora egona i de främre linjerna såg mest ut att spela var och en för sig. Lägg till detta att man har två centrala mittfältare vars största egenskaper är att de är bra på att skava folk å benen så blir det ganska logiskt att Bert Van Maarwijk nu tagit det, för Hollands fotbollsframtid, rätta beslutet att lämna sin post som förbundskapten.
Portugal började ganska försiktigt med uddamålsförlust mot Tyskland och Ronaldo maskerade sin form fram till gruppavgörandet mot Holland. Där, och i kvartsfinalen mot Tjeckien, var han helt magisk och kontinentens bästa spelare visade upp precis allt sånt där fotbollsgodis som hör ett sånt här mästerskap till.
Till sist bar det sig ändå inte bättre att kontinentens bästa spelare fick vika sig mot kontinentens bästa lag. Spanien rullade och rullade i semifinalen, men fick också möta ett moststånd som inte tänkte låta sig hunsas. Med en vinthundspress försökte portugiserna mala ner Xavi och Co i sina skyttegravar. Man lyckades i ca 70 minuter, men det blev en sorgsen natt i Donetsk för portugiserna då Bruno Alves med sin ribbstraff blev olycksfågel.
Spanien och Italien, båda med sitt ursprung i grupp C visade sig rättmätigt vara turneringens två bästa lag. Lika rättmätigt var det de röda spanjorerna som i Kiev-finalen visade var skåpet skulle stå. Medan Spanien fungerar som ett finstämt piano så är Italien en lysande dirigent(Pirlo) som till sitt förfogande har två lysande soloartister(Balotelli och Cassano) samt en äldre distingerad kapellmästare(Buffon). Utöver detta består de blå av små arbetsmyror som inte kunde hjälpa till att ge den tyngd som Italien hade behövt för att kunna stå upp mot La Roja.
Det ska dock sägas att den fantastiske Prandelli är på väg med sitt Italien. Han bygger mycket av sitt lag på att känna stolthet och kunna visa upp ett spel som ska göra landet och supportrarna stolta. Jag tror att det är helt rätt väg att gå, och det spel man visade upp var stundtals homogent och fantastiskt inspirerad. I Andrea Pirlo hade man dessutom turneringens kanske bäste spelare och hans tårar efter finalen var lika sorgliga som fantastiska att se. Han ville detta så mycket, och fick nästan lyckas i vad som säkerligen var hans sista EM-slutspel.
För de svenska fotbollskrigarna var uppladdningen de sista månaderna snudd på kaotiska med skador som travades på varandra. Man ska dock i detta sammanhang tillstå att det var en viskning mot vad den nyutnämnde Roy Hodgson upplevde med sitt England.
Två moment sköt omgående de svenskas drömmar om slutspel i sank. Nummer ett var den katastrofala laguttagningen mot Ukraina. Hade Hamrén haft ett eller två slutspel under bältet hade han inte satt in så många debutanter och spelare på fel positioner som han nu gjorde. Rasmus Elm skulle frälsa oss på mitten men lekte istället kurragömma med Kim Källström i nittio minuter, svagt!
Det andra momentet var naturligtvis den hörna där Schevchenko först löpte bort hela det svenska försvaret och kunde nicka in vinstmålet vid en stolpe som Mikael Lustig hade emigrerat från. Om Lustig verkligen blev höftskadad under denna andra halvlek mot Ukraina eller om det var en omskrivning för att han senare skulle bli petad ska jag låta vara osagt, men illa var hans insats hursomhelst.
Sverige kunde efter en onödig förlust mot England till sist besegra ett Frankrike som verkar vara precis lika mycket ur balans som för två år sedan. Även om jag sätter lika mycket frågetecken kring den segerns värde som jag gjorde efter ”överkörningen av Kroatien” tidigare i år så känns det ändå som att Sverige nånstans är på rätt väg. Man vågar mer än under Lagerbäck, men uppträder också betydligt mer naivt. Ur detta perspektiv kanske det kan vara olyckligt att en spelare som Mellberg nu slutar. Å andra sidan kan det kanske vara värt att ”offra” ett kval för att spela in en helt ny generetion med sikte på framtida mästerskap.
I övrigt kan noteras att:
- Tjeckerna, med de sista krigarna från den gyllene generationen, överpresterade sig fram till en kvartsfinal.
- Ryssarna var ett levande bevis på att det inte gäller att vara bäst i första matchen.
- Kroatien spelar trevligt, men även dem emellanåt en smula naivt. Man saknade en Modric i toppslag.
- Fransmännen inte lärt sig ett smack på två år.
- England är ett kvartsfinallag i internationella mästerskap och inte mer.
- Irland hade turneringens bästa publik och turneringens sämsta lag.
- Straffområdesdomarna har haft några sköna semesterveckor helt utan något som helt ansvar.
All star team
En tradition är ju att plocka ut ett all star team med de spelare som på sin position imponerat mest. Här kommer min högst personliga elva med kommentarer:
Målvakt: Iker Casillas,Spanien
Världens bäste målvakt helt enkelt. Slår ut både Neuer och Hart med sitt enkla spel, sin rutin och sina ledaregenskaper.
Högerback: Joao Pereira, Portugal
Har alla egenskaper en modern ytterback ska ha. Snabb, följsam och med en frejdig offensiv när han stormar ner längs högerkanten.
Mittback: Sergio Ramos,Spanien
Fått mycket kritik för att vara en hårdför buse i sitt spel. Visade nu upp en styrka i både offensiv och defensiv och drog inte på sig så mycket onödiga frisparkar. Straffen i semifinalen mot Portugal var legendarisk.
Mittback: Mats Hummels, Tyskland
Visst, ett poklagsmisstag i semifinalen mot Italien blev orsak till ett av baklängesmålen. Men det var å andra sidan enda gången den elegante Dortmundbacken satte en fot fel på hela turneringen.
Vänsterback: Jordi Alba, Spanien
Den här killen är rock´n roll. Hans frejdiga ytterbacksspel är en ren fröjd att skåda och han fick kröna sin fantastiska EM-insats med ett mål i finalen. Spelar i Barcelona till hösten.
Defensiv mittfältare: Andrea Pirlo, Italien
Magisk är det första ordet jag hittar i vokabulären. Bar i princip sitt lag till final med sitt stora mittfältsspel. Hoppas, hoppas att han satsar vidare för världen är förtjänt av att få njuta av hans konster i minst ett mästerskap till.
Defensiv mittfältare: Sami Khedira, Tyskland
När Schweinsteiger visade sig ur form klev den kraftfulle Real Madridmittfältaren fram som en av turneringens starkaste mittfältare. Gjorde ett vackert mål i kvartsfinalen.
Högerytter: Ronaldo, Portugal
Utgår kanske egentligen oftast från vänsterkanten, men får i den här elvan flytta till högerkanten. Kanske världens bästa spelare den gångna säsongen och det visade han upp en hel del av under den här turneringen.
Släpande forward: Mesut Özil, Tyskland
Den lille magikern kan göra nästan vad som helst med en boll och var den som matade Gomez,Müller och Podolski med bollar. Fick inte kröna sin fina turnering med ett guld, men han har många chanser kvar.
Vänsterytter: Andrés Iniesta, Spanien
När Spanien hade svårt att imponera i inledningen av turneringen var det den lille La Masiateknikern som anförde styrkorna. Det gjorde han med den äran ända in i mål.
Forward: Mario Balotelli, Italien
Ja vad säger man. Balotelli är Balotelli liksom…
Därmed logga er betraktande krönikör ut från detta mästerskap och lägger det till handlingarna. Men vi ses snart på nytt, i en krönika nära dig…
