0

Lidberg betraktar: EM-dag 15

Eurokris, storpolitik och defensiva hjältar. Fonden var klar inför gårdagens kvartsfinaldrabbning i Gdansk. Medan Grekland skrapade ihop vad man kunde efter avstängningen av den gamle 2004-guden Karagounis, så spelade Löw, ett på förhand, högt spel när han bänkade årets skyttekung Gomez, VM:s skyttekung Müller och Europas yngsta 100-landskampare Lukas Podolski.

Med facit i hand var det ett spel som var mycket väl uträknat inför fortsättningen av den här turneringen. Sanningen var nämligen den att grekerna rent fysiskt hade behövt parkera bussen i målet istället för som nu i straffområdet. Styrkeförhållandena visade sig vara exakt lika anmärkningsvärt stora fotbollsmässigt som de är ekonomiskt.

Frågan som hela fotbollseuropa nu frågar sig är: Vem ska stoppa denna tyska maskin?

När man gjorde ett avbrott i sill, nubbe och annat som hör midsommar till, för att avnjuta årets andra kvartsfinal så var det med ett par frågor hängandes i luften. Skulle grekerna kunna störa tyskarna med sitt kompakta och disciplinerade försvarsspel? Skulle Klose kunna axla Gomez mantel och skulle de nya förmågorna Schürrle och Reus kunna klicka med den lille spindeln Özil?

Efter tre minuters spel tyckte jag mig ha svar på den första frågan då tyskarna på ett snabbt och effektivt sätt sågade sig igenom grekernas lagdelar. Grekerna har sin styrka när de möter ett lag som bara rullar runt bollen framför dem. Att då flytta över på bollsida och stänga är inga problem. Det är just i detta moment som de denna afton fick möta turneringens vassaste lag.

Istället för att rulla runt som ett passivt handbollslag så jobbar tyskarna med löpningar i flera dimensioner. När bollen går från Khedira upp på antingen Klose eller Özil så var redan Schürrle och Reus i rörelse för att hota i djupet eller avlasta på kanterna. Båda yttrarna för dagen visade på stor flexibilitet då de kunde erbjuda just en sådan avlastning brett samtidigt som de inte var främmande för att ta löpningen in mellan ytterback och innerback.

Klose i sin tur gjorde en fullt godkänd insats och hamnade i målprotokollet men jag håller det troligare att nästa ”oktoberfest” kommer att gå av stapeln utan öl än att Klose kommer att peta Gomez även i semifinalen.

Den gamle Manchester Cityforwarden Giorgios Samaras gjorde sitt bästa för att sätta sig i respekt och sulade ner den elegante Khedira inte mindre än tre gånger innan kvarten spelats. Khedira tillsammans med Özil var för dagen planens bästa aktörer och till sist hann grekerna inte ens med att fälla dem.

Trots att grekerna lyckats spika igen i 39 minuter så var det dock aldrig nån tvgoekan om att det skulle ge utdelning till slut. Just det faktum att tyskarna hela tiden hotade på djupet gör att det till sist blir omöjligt att freda sig mot ett lag som är så pass mycket bättre. När lagkaptenen, den lille Bayernytterbacken Lahm, avancerade och drog in ett skott från dryga 20 meter så var det som att den tidigare så spände förbundskaptenen Lööw kunde andas ut på bänken. Han hade visat på klar och tydlig frustration över att hans spelare hade så förtvivlat svårt att omsätta chanserna de skapade.

Överflödets förbannelse har avhandlats i tidigare krönikor och den blir ingenstans i den här turneringen så tydlig som när man tittar på den tyska mittfältsbesättningen. När man från det ”ordinarie” femmannamittfältet Müller-Khedira-Schweinsteiger-Özil-Podolski petar de bägge yttrarna och sätter in de tidigare nämnda Reus och Schürrle ska man vara fullt medveten att kvar på bänken sitter bundesligas kanske två största unga superstars Mario Götze och Toni Kroos.

Om man betänker att Anders Svensson deklarerat att han fortsätter i landslaget eftersom att återväxten på positionen är dålig så inser man snabbt att ödets lotter faller väldigt olika.

Hur ser grekernas framtid då ut? Ja, efter att Salpingidis i den 89:e minuten förvaltat den straff som domaren oförklarligt beslöt sig för att skänka dem så var äventyret logiskt slut för denna gång. Den gamle EM-hjälten Karagounis var som sagt avstängd, och detta dessutom när han var en(!) match ifrån att bli den meste grekiske landslagsmannen i historien. Huruvida förbundskapten Santos väljer att bygga ytterligare ett kval kring honom och Katsouranis känns minst sagt osäkert.

Grekland är på många sätt likt Sverige, ett bra kvallag som oftast(det självklara undantaget känner vi ju till) har svårt att prestera väl i mästerskapet självt. Att man tog sig till kvartsfinal den här gången berodde ju mer på andras oförmåga än egna kvalitéer.

Återväxten? Tja, man har finurlige Olympiakosyttern Fetfatzidis och spelfördelaren från Panathinaikos Ninis. På backsidan finns unge Papadoupoulos från Schalke och vänsterbacken Tzavellas. Man har så att man kan kämpa sig igenom ytterligare kval. Den stora utmaningen för grekisk fotboll i allmänhet och förbundskapten Santos i synnerhet borde istället bli att förändra den grekiska fotbollen i grunden. Man har tekniskt och spelmässigt skickliga spelare men hemfaller ofta i ett ganska destruktivt spelsätt där man spelar disciplinerat och på gränsen till fult. Att kunna öppna upp sig och att bli spelförande borde vara ett uttalat mål. Men frågan är om det är något grekerna egentligen är intresserade av? Då kan man ju inte upprätthålla den bild som det pinade och hårt kämpande laget som aldrig får något gratis. Den bilden passar ju också bättre in när det gäller landets välmående i stort.

Medan grekerna nu får åka hem till Aten, slicka såren och ta semester inför nästa ligasäsong så tutar tyskarna på mot nästa anhalt på denna EM-expedition. Man får nu resa de 35 milen till Warzava för att väl där ta sig an vinnaren mellan Italien och England. Oavsett vilka motståndarna blir så kommer det att finna en historia som skulle täcka hur många krönikor som helst. Istället kan vi väl bara nöja oss med att säga att oavsett vilket lag det blir så kommer de att få prestera en match utöver det vanliga för att besegra Lööws mannar.

Warzawa är mark som rent historiskt vållat Tyskland ganska mycket problem och ångest. Motståndsrörelsen iscensatte flera uppror under den krigsperiod då Tyskland var ockupationsmakt. En mänskligt och moraliskt skön ironi är att Tyskland nu med starkt polska influenser ska försöka vinna ära på samma plats.

Meddelandet från den idag etniskt mixade tyska truppen till den man som ledde den tyska ockupationsmakten, och därmed förföljelsen av alla som avvek från den stora planen, är lika klar som entydig:

Det blir inte alltid som man tänkt sig…

Jon Lidberg

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *