KRÖNIKA: Pirlo gjorde allting rätt – till slut lyckades han också kopiera Panenka

Det var tjugotvå förhoppningsfulla fotbollsspelare som gjorde entré på Olympiastadion i Kiev under söndagen. Elva engelsmän och elva italienare, alla med sina tankar riktade mot den kommande matchen. Det var kvartsfinal i fotbolls-EM, vilket inte många människor här i världen får chansen att uppleva som spelare. För Andrea Pirlo, och många med honom, kunde detta bli det sista framträdandet på internationell nivå i ett stort mästerskap. Den 33-årige speluppläggaren med sina luxuösa passningsfötter som inte förlorat en match i Serie A sedan 18 december 2010 gjorde sin åttiosjätte landskamp mot England i Kiev. Men det blev inte hans sista.

Sedan den portugisiske domaren Pedro Proença, samme Proença som dömde Champions League-finalen mellan Chelsea och Bayern München på Allianz Arena i maj, blåst igång matchen böljade chanserna fram och tillbaka. Roma-mittfältaren Daniele de Rossi hade kunnat bjuda publiken i den ukrainska huvudstaden på turneringens vackraste fullträff om det inte vore för Joe Harts högra målstolpe. En snedvriden bollträff på halvvolley var oerhört nära att överlista den förste stjärnmålvakten som England fått fram sedan Peter Shiltons dagar, men De Rossi och de 64 340 åskådarna som satt på läktaren fick istället se bollen med märket Adidas Tango 12 träffa stolpen och studsa ut på planen igen.

Den engelske högerbacken Glen Johnson, som gjorde sin trettionionde landskamp mot Italien, fick senare chansen att sätta sin prägel på matchen med ett engelskt ledningsmål. Efter en offensiv utflykt längs högerkanten hamnade James Milners blockerade inlägg hos Johnsons fötter, inne i målområdet. Den tjugosju år fyllda Glen fick beslutsångest, pressades instinktivt av två motståndare och tvingades till ett improviserat avslut som vållade stora problem för Gianluigi Buffon, som var med redan i Frankrike-VM 1998 och gjorde sin 117:e landskamp mot England. En reflexräddning med högerhanden och en snabb returplockning i skopan hindrade dock Glen Johnson från att få en eventuell hjälteroll då.

Italiens anfallsräder var fulla av elegans, iver, glöd och entusiasm. Den taktiske mästaren Pirlo var allt som oftast hjärnan bakom verket och gångerna var fler än en till antalet när han satte upp chanser för anfallsduon Antonio Cassano (som sedermera blev utbytt för fjärde matchen i rad, men innan dess hann skapa en del farliga chanser) och Mario Balotelli (som hade ett missat friläge, en cykelspark som var nära att resultera och en rad andra misslyckade målchanser). Chanserna missades dock, trots Italiens påhittiga och ofta effektiva anfallsförsök. Alltid var det någon fot, något ben eller Joe Harts händer som stod i vägen. Om inte något av dessa sköt italienarna utanför målramen. Den sista pusselbiten fattades dock, den avgörande brickan som skulle leda Italien till en semifinal mot Tyskland hade ännu inte uppenbarat sig.

Englands straffområde blev snart belägrat av blåa, vita och röda tröjor, ty Joe Hart hade valt bort det anskrämliga turkosa målvaktsstället och bytt till ett mer klassiskt och välfungerande rött. Mästaren Pirlo imponerade oerhört för Italien, lyckades till och med vinna några få nickdueller mot den sexton centimeter längre anfallaren Andy Carroll, som ersatte Danny Welbeck efter sextio minuter, och dessutom fortsätta med bestämmelsen till takt, tempo och allting annat som hade med det italienska anfallsspelet att göra. Pirlo var helt enkelt det italienska landslagets spelmotor och deras viktigaste spelare.

Med Carroll i spel fick England fast bollen på offensiv planhalva under korta stunder och fick därmed andas in lite ny luft, vilket säkert var välkommet hos engelsmännen. Stunderna var dock som tidigare sagts korta, men även få till antalet och Italien kunde därför fortsätta med sitt försök till att forcera in segermålet. En Joe Hart i storform skulle dock visa sig vara en svår nöt att knäcka den här aftonen i Ukrainas huvudstad Kiev.

Italien hade trettiofem avslut mot mål. Tjugo av dessa var innanför målramen, varav två träffade stolpen. Femton skott gick utanför mål, medan tolv av de trettiofem skotten blev blockerade av ett heroiskt och vilt kämpande engelskt försvar. Likt Champions League-semifinalerna mot Barcelona slängde sig John Terry och täckte avslut, vissa med hjälp av sina käraste ägodelar, för att förhindra ett italienskt matchavgörande mål. Proença blåste av matchen; förlängning vidtogs och den italienska dominansen tog vid där den påbörjades under ordinarie tid. Italienarna skulle skrapa ihop ytterligare två chanser till att undvika ett nervpirrande avgörande från straffpunkten.

Alessandro Diamanti ersatte Cassano efter sjuttioåtta minuters spel vilket innebar en liten taktikändring hos Cesare Prandelli och det italienska laget. Mario Balotelli blev mer ensam på topp än tidigare, något som inte förhindrade de azurblå från att trycka på för ett segermål. Inhopparen Diamanti hade ett inlägg som susade förbi allt och alla innan det landade vid Harts högra målstolpe (samma som De Rossis halvvolley träffade) och studsade vidare till en engelsk inspark. När italienarna väl gjorde mål, via Antonio Nocerinos nick från nära håll, var det redan avvinkat för offside hos de assisterande domarna och Proença dömde således bort målet korrekt. Avblåsningen ett par minuter senare bekräftade det oundvikliga; straffläggningen.

Steven Gerrard, Gianluigi Buffon, Pedro Proença, Bertino Miranda och Ricardo Santos möttes vid mittlinjen för den traditionsenliga slantsinglingen. Det handlade om vilket lag som skulle få lägga den första straffen, något som kan spela en stor inverkan i straffläggningar. De flesta anser att det är bäst att lägga sina straffar först, eftersom man då får chansen att styra straffläggningen och sätta extra press på motståndarna om man sätter sina straffar. I slutändan handlar det dock om att hitta det inre lugnet i sig själv, gå fram till bollen och sätta den bakom motståndarmålvakten. En straffläggning är väldigt simpel; det lag som missar flest straffar förlorar.

I den här matchen missade England flest straffar, vilket inte var direkt oväntat. Precis som mot Västtyskland 1990, Tyskland 1996, Argentina 1998 samt Portugal 2004 och 2006 gick engelsmännen förlorande ur en straffläggning. Visserligen slog man ut Spanien på straffar i hemma-EM 1996 med fyra-två i straffar, men i övrigt har engelsmännen alltför ofta gjort sorti ur stora mästerskap efter avgöranden från elva meter. Stuart Pearce, Paul Ince, David Beckham, Frank Lampard och Steven Gerrard är exempel på spelare som missat och blivit syndabockar tidigare. I straffläggningen mot Italien fick Gerrard lägga England första straff, sedan Mario Balotelli säkert förvaltat matchens första. Denna gång blev det en lyckad straff för Liverpool-kaptenen, som trots det fick lida nederlag efter straffläggningens slut.

Under söndagens straffavgörande mot Italien adderades nämligen två straffsumpare till den långa listan bland engelska missare i avgörande straffläggningar. Ashley och Ashley var sannerligen inte nöjda med sina avslut från elva meter. Manchester United-yttern Young sköt sin straff i ribban medan Chelsea-backen Cole bjöd på en ganska svag straff som enkelt omhändertogs av Buffon i målet. Då spelade det ingen roll att Riccardo Montolivo missade Italiens andra straff genom att skjuta utanför. För bland de fem italienska straffskyttarna fanns ingen mindre än Andrea Pirlo, som gjorde sin åttiosjätte landskamp på Olympiastadion den kvällen. Pirlo måste ha levt under falskt namn under hela sitt liv, han måste ha använt sig utav en pseudonym tidigare. För visst var det kusligt likt Antonin Panenkas straff från EM-finalen 1976 när Tjeckoslovakien besegrade Västtyskland och tog EM-guld?

Sepp Maier och Joe Hart har åtminstone en sak gemensamt. De har båda två blivit överlistade av oerhört intelligenta fotbollsspelare från elva meter.