Fakta om Tysklands landslag
Antal EM: 10 st
Antal EM-guld: 3(1972,1980,1996)
Vägen till EM: Segrare i kvalgrupp A
Senaste EM: 2008(Finalförlust mot Spanien)
Förbundskapten: Joachim Lööw
Tänkbar startelva: Neuer-Boateng,Badstuber,Hummels,Lahm-Khedira,Schweinsteiger-Özil,Kroos,Podolski-Gomez
Spana in: Toni Kroos- Den unge talangen som har växt ut till en central mittfältare av yppersta märke. Att se Kroos spela fotboll är som att se en korsning mellan Pablo Picasso och Ludwig Van Beethoven- på ett finstämt och lyhört sätt varierar han mellan att måla små fina linjer och väva ett nät av grövre penselstreck.
Förändringens vindar har blåst hårt genom Europa de senaste decennierna och Tyskland har på något sätt blivit sinnebilden för ett land i förändring, både politiskt och fotbollsmässigt. När stora delar av Europa eurokrisar så är det Tyskland som går i bräschen. På samma sätt så var det Sepp Herberger som efter andra världskriget grundlade det tyska maskineriet som skördade så stora framgångar under decennier. Från att, under ett halvt sekel, ha fungerat som en stor känslokall fotbollsmaskin har man nu blivit ett känslomässigt mera finstämt piano med starka influenser från såväl Afrika som Asien. Någonstans i de senaste årens vackra förändring har tyskarna tappat bort delar av sin vinnarmentalitet och med det sig själva. Många utpekar tyskarna till en av storfavoriterna i sommarens EM. Men med de senaste mästerskapens ”nära men ändå inte” facit, mixat med Bayern Münchens oförmåga att som favorit i Champions League knyta ihop säcken, så finns det fog för att höja ett frågande ögonbryn inför sommarens EM. Man har alla förutsättningar för att bli den där vinnande maskinen som i generationer frälst det tyska folket. Men man kan också bli det multietniska talanggänget som saknade killerinstinkt. Vilken väg tänker ”Jogi” Lööws mannar ta denna sommar? Det är en fråga som jag och hela det tyska folket undrar över.
”Först spelar vi fotboll i 120 minuter och sedan vinner tyskarna på straffar” Det var ord som myntades av den gamle engelske supertstrikern Gary Lineker. Under ett gäng decennier var det just på det viset. Tyskland malde ner sitt motstånd och om inte de jäklarna föll efter 90 minuter så körde tyskarna på i 30 till och till sist det som felaktigt kallas för ett lotteri, nämligen straffsparksläggning. Det finns inget som är mer felaktigt än att kalla ett straffsparksavgörande för ett lotteri. I grund och botten handlar det om att vara mentalt och fysiskt förberedd. I 9 fall av 10 vinner det starkaste laget, precis som i vanlig fotboll alltså.
Det tyska fotbollsundret grundades av en man som hette Sepp Herberger. Han ledde det tyska landslaget i två omgångar med uppehåll för kriget och han gjorde totalt 20 säsonger som huvudansvarig för ”Der Nationalmannschaft”. Han var den som lade grunden till den veritabla slåttermaskin som skördade så stora framgångar från 60-talet och framåt. Sprungen ur arbetarklass hade Herberger en klar idé om att det var hårt arbete som gällde för att bli en bra fotbollsspelare. Det faktum att Herberger tog över i en tid när Ruhrområdet växte sig allt större och den gigantiska tyska bilindustrin tog sina första stapplande steg fungerade bara som en stark fondvägg mot den filosofi han ville implementera. De invandrande ”gastarbeiter”, som började fylla fabrikerna och gruvorna, bidrog till att skapa den enorma bredd som Tyskland skördade frukterna av under det andra halvseklet. Cirkeln blir på något sätt sluten när vi idag ser att den multietnicitet varpå landet Tyskland vilar idag är den som ser till att Tyskland behåller sin plats bland de stora.
Hur kom det sig att Tyskland då skapade sitt eget koncept vid sidan av brassarnas jogo bonito, fransmännens intelligens, engelsmännens fighteranda och italienarnas smartness? Tyskarnas filosofi? Att vinna! Sedan hur det såg ut eller hur det gick till, det spelade ingen större roll. Det estetiska inom fotbollen har inte varit det som varit mest framträdande och det har snarare varit fråga om en mekanisk fotbollsrörelse istället, ett lag som i många år vann få sympatisörer och som många gånger vann matcher och turneringar med ett spel som endast en mor(eller ett tyskt folk) kunde älska. Grunden i den tyska mekaniken var den exceptionella kontinuiteten. Under en period av 62 år hade Tyskland endast fem förbundskaptener. I de allra flesta fallen så har den nye förbundskaptenen på ett eller annat sätt varit kopplat till landslaget redan innan, antingen som spelare eller ledare.
Det är även den filosofi man i Tyskland har använt idag, när Joachim Lööw som assisterande till Jürgen Klinsmann fick ta över tyglarna efter VM 2006. De värsta belackarna påstod att det var Lööw som redan innan var den ”reelle” förbundskaptenen och att den gamle landslagsanfallaren Klinsmann bara var ett ansikte utåt, ett medialt namn. Säga vad man vill om den gode Klinsmanns taktiska fotbollskunskaper, men han förändrade under sin tid vid rodret den tyska landslagsfotbollen på ett sätt som i och för sig fick mycket kritik. Bl.a så plockade han in amerikanska fitnesscoacher för att föra in nya träningsmetoder. Han såg också till att sparka den gamle landslagsikonen Sepp Maier från sin roll som målvaktstränare för att han offentligt förordat Bayern Münchens målvakt Oliver Kahn som förstemålvakt. Klinsmann var oerhört karismatisk och med sin roll som gammal landslagshjälte lyckades han på ett remarkabelt sätt återuppbygga stoltheten i ett tyskt landslag som kapsejsat i EM två år tidigare.
Tyskland av idag då? Ser de några spår av Herberger? Klinsmann? Eller kanske det allerstädes- i bakgrunden-närvarande Münchenpatriarkatet Beckenbauer-Rummenigge-Hoeness? Jo, de finns alla där. För det är i få länder som man, som tidigare storspelare/tränare, åtnjuter sån respekt under så lång tid som i Tyskland. Det tydligaste tecknet från den tid då Herberger och hans efterträdare Helmut Schön(som är den meritmässigt framgångsrikaste förbundskaptenen) styrde är att man i tysk fotboll idag till vissa delar bygger landslagsverksamheten kring andra och ibland tredjegenerationens ”gastarbeiter”. Den minutiöst organiserade fotbollen finns också där. Även om den, mycket tack vare just de internationella influenserna, släppts ut i friare tyglar. Spelare som Mesut Özil, Sami Khedira, Mario Gomez m.fl kan man inte stänga in i slutna system, då faller deras möjlighet att bidra,deras flow. Det är det som tysk fotboll i allmänhet och Joachim Lööw i synnerhet har bidragit med till landslagets utveckling.
Intresset för den tyska fotbollen har växt lavinartat även utanför Tysklands gränser. Vi svenskar som tidigare har vallfärdat till England och Zlatanland- vilket land det nu än är för tillfället) har nu vänt ögonen mot Tyskland. Inför den avgörande ligafinalen mellan Borussia Dortmund och Bayern München hade närmare en halv miljon(!) människor visat intresse för att köpa biljett. Mot den bakgrunden så står inte Tyskland och faller med resultatet i kommande EM. Men det nya tyska undret har genom sitt spel under de senaste mästerskapen och genom Bayern Münchens internationella och Borussia Dortmunds nationella framfart spelat sig till ett visst favoritskap.
Vilka blir då Lööws nycklar? Han förfogar över världens kanske bäste målvakt i Manuel Neuer och han har en mittfältsbesättning i världsklass. Där blir den stora nyckeln att formera styrkorna på rätt sätt och försöka hålla alla nöjda. Historien har vid flera tillfällen visat att det är en grannlaga uppgift att göra just detta. Rutinerade nationalklenoder som Podolski och Schweinsteiger utmanas av de nya stjärnorna Götze och Kroos. Andra spelare som vill ha ett ord med i laget är Real Madrids stjärnmittfältare Özil och Khedira samt Bayern Münchens succéspelare från förra VM, Thomas Müller. Offensiva spelare av världsklass kommer att sitta på bänken och det är hur Lööw hanterar dessa delikata små friktioner som kan komma att definiera Tysklands vägval och Lööws eftermäle till den tyska fotbollshistorien.
Kan Lööw få den rätta balansen i offensiven samtidigt som han hittar de rätta komplementen till Lahm och Badstuber i backlinjen så kan det här bära långt, men det ställer krav på det tyska laget att hitta tillbaka till den maskinmässiga säkerhet som de tidigare generationerna haft. Och detta utan att ge avkall på sin särart, nämligen artisteriet och spelintelligensen. Tyskland kommer säkerligen att vara med när det hela ska avgöras. Men eftersom man är ett lag som genomgått och genomgår förändringar så tror jag inte att man ska förlita sig på Gary Linekers gamla devis att man spelar fotboll i 120 minuter och sedan vinner Tyskland på straffar. Jag är ganska säker på att både Lööw och det tyska folket håller med.
